niklas 2 resize
... är doktorand  (i pedagogik), deltidsföretagare och utbildad yrkeslärare. Det här är en yrkesblogg skriven utgående från dessa roller. 
Enligt min uppfattning är lärande en sociokulturell och socialkostruktivistisk aktivitet - baserat på delaktighet i aktivitetssystem, egen aktivitet, drivkraft och motivation. Men kan emellertid också kan vara begränsat eller hämmat åtminstone av samma faktorer.
Min yrkesprofil finns på LinkedIn. Jag driver deltid ett mikroföretag som du hittar här : Rosenblad.fi. Skriv mig ett e-post till niklas.h.rosenblad [at] gmail.com för att kontakta mig.
 

Debatten om yrkesutbildningens problem leder vilse

I medieuppmålningen om yrkesutbildningens svåra situation blandas det friskt, och med vilseledande verkan, ihop päron och äpplen. Vanligast verkar vara att skylla på nya lagstiftningen när minskad lärarkontakt, vag handledning eller ”inkompetenta studerande” avhandlas i debatterna. Inte heller ovanligt är att hävda att reformen medför ökad mängd arbetsplatsförlagt lärande, tomma scheman och ökad mängd självstudier. Insikt och bakgrundskunskap om vilka element som påverkar vad lyser med sin frånvaro.  Ofta beskylls läraren för slentrianmässigt agerande eller studerande för inkompetens. Det är ledsamt att måla upp följder av finansieringsnedskärningar och massuppsägningar som föregått reformen med flera år och hundratals miljoner euro som reformens konsekvens. Reformen i sig handlar om tillgodoräknande av kunskaper, omskrivna examensgrunder, kombinerandet av ungdoms- och vuxenutbildningen under samma lag och förnyande av modellen som står som grund för den fortsatta finansieringen. Ingen av dessa saker är vare sig enskilt eller i kombination problematiska. Men då de kombinerats med en föregående, massiv finansieringsnedskärning blir utvecklingsarbetet och vardagen lidande. Nedan diskuterar jag kring varför jag tycker just detta är av betydelse, och om varför jag upplever att debatten just nu leder vilse.

Reformen i sig, när man ser på lag och förordning och de nya examensgrunderna, är tanken god och även för studerande på ett individuellt plan möjliggörande. Visad kompetens räknas som fullgod oberoende varifrån den lärts, individens villkor beaktas, studerandes och skolans autonomi är stärkt. Realiteterna är dock annorlunda och institutionella och regionala skillnader stora. Faktorerna som påverkar dessa möjligheter i praktiken är mångeggade. Elementen som underbygger orsakerna till att medierna (med YLE och HS i spetsen) nu lyfter fram unga med ”önskan att aldrig får ett arbete inom branschen” eller andra som ser studerande som ”livsfarliga” i sitt kommande yrkesutövande, är mera mångfacetterade än vad som går att förklara som ”utbildningsreformens fel”. Dessutom bygger dessa starka yttringar på enskilda individers och skolors misslyckanden. Kritiken rungar vasst medan lösningen som vår utbildningsminister nu verkar efterlysa är branschvisa lämplighetstest. Det här är att inskränka på individens möjlighet till utveckling. Det är att lika som en återgång till en förlegad människosyn konstatera personlighet som något statiskt. Och det är att kringgå de verkliga problemen.

Det mest avgörande stegen i nedmonteringsentreprenaden av yrkesutbildningen togs redan 2012 genom en rivstartad finansieringsmangel. Att en så kraftig finansieringsåtstramning på hundratals miljoner euro förelåg reformen med flera år har färgat reformen med en mörk nyans. Ur Finlands offentliga statistik går att läsa att åtstramningen startade samtidigt som antalet studerande inom yrkesutbildningen kraftigt ökade. Mangeln har för över hälften av utbildningsanordnarna pressat intäkterna mera än 12 %, för de som förlorat mest mera än en femtedel, 22 %. Av utgifterna yrkesutbildningsanordnarna bokför är 70 % lönekostnader (se t.ex. AMKE, 2017) och den samma har även varit den främsta posten för korrigeringar i balansräkningarna. Yrkesutbildningens finansiering kommer år 2018 att både mätt i pengar och köpkraft att vara mindre än 2009 års nivå. Samtidigt har antalet studerande inom yrkesutbildningen åren 2009-2016 ökat med 46 500 personer (uppgifterna tagna från Statistikcentralen 2017; AMKE, 2017) till totalt ca 330 000 personer. Detta tar sig till för den enskilda studerande till uttryck som bl.a. en minskad lärarnärvaro. Att först dra undan finansieringsmattan för att sedan försöka skapa förutsättningar att bygga något nytt har inom yrkesutbildningen setts som beklagligt och haft en lamslagande effekt. Konsekvenserna syns nu tydligt och resultatet borde dock på inget sätt vara överraskande. Men lösningen finns inte bakom lämplighetstest eftersom yrkesinstitutens fortsatta finansiering och kommande utbildningslov beror på hur väl studieplatserna uppfyllts. Redan utan lämplighetstest har många skolor problem med att fylla upp lediga studieplatser. Den negativa rapporteringen kring yrkesutbildningen gör det inte lättare för de parter denna innerst berör.

Behovet särskild handledning inom yrkesutbildningen är lika uppenbart som utbudet är obefintligt. Specialundervisningsbehov både inom gemensamma- och yrkesinriktade ämnen ökar. Som exempel taget ur Finlands officiella statistik: år 2004 var antalet studerande i specialundervisning 12 500 till antalet. År 2015 var de 22 000 och av 122 200 nyantagna studerande [i yrkesutbildningen] utgjorde specialstuderande 18 % (17 % kvinnor och 19 % av män). Av dessa deltog 83 % [sic!] av specialstuderande i samma undervisningsgrupp som de övriga studerande. Detta är en tvungen sak, för speciallärare eller handledare med specialpedagogisk uppgiftsbeskrivning, för att inte tala om specialyrkeslärare, är verkligen inte överrepresenterade bland yrkesskolornas personal. Inom den grundläggande (grundskole-) utbildningen (2017) fick ca 17,5 procent av eleverna intensifierat eller särskilt stöd, fördeladet över 54 300 elever (9,7 %) inom intensifierat stöd och 43 100 elever (7,7 %) med särskilt stöd. Baserat på tidigare trender kan ses sannolikt att majoriteten av studerande som haft svårigheter med skolans kunskapssyn i grundskolan senare inleder studier vid yrkesutbildningen. De ungdomar som tyngs av skolans stämpel av inlärningssvårighet har ofta fått den under de tre sista åren i grundskolan genom högstadiet (se mera t.ex. Pirttiniemi, 2004). Det är lätt att här få bilden av att ungdomar med dessa stämplar har ”hamnar” i yrkesskolan, inte väljer den. Men faktiskt också andra har valt! Det är också lätt att glömma bort att denna statistik även innehåller högintelligenta och begåvade individer som av olika orsaker tagit avstånd från skolans kunskapssyn, och kanske i synnerhet protesterar mot metoder som används för att identifiera och bedöma kunskap. Dessa individer som verkligen intresserar sig för sin bransch och har både motivation och förutsättningar att genom kommande mästerskap väl profilera sig, glöms nu i debatten bort. Att för unga möjliggöra individuella studiestigar, tillgodoräknad kunskap, samarbete med arbetslivsautentiskt kontext och kontakt till företag är bra. Men insatser och domän för specialstuderande måste  också beaktas. Lagstiftningen i sig har på inget sätt förutsatt att lärandet ska ske genom självstudier!

Det är resursnedskärningen bland lärare och handledare kombinerat med obefintliga eller illa fungerande system för handledning och specialpedagogiska insatser förankrade i den verkliga praktiken som leder till problem. Addera denna kombination till outvecklade verktyg för schemaläggning utgående från individuella utvecklingsplaner (den lagstadgade benämningen är PUK) och ljuskäglan faller på problemen vi kan se idag. Om reformens budskap skulle tolkas som lagstiftningen och förordningarna är skrivna kunde den leda till att rätt individ placeras i rätt grupp, där rätt mängd arbetsplatsförlagt lärande, specialpedagogiskt riktade insatser, lärarstödd undervisning eller självstudier implementeras, schemaläggs och uppföljs. Skolorna behöver resurser för att möjliggöra individualiserade studiestigar, forma pussel av lärandedomän, och erbjuda rätt riktade stödåtgärder, för alla studerande. Att göra detta kan väl inte vara billigare än, att som tidigare, låta bli?

Genom reformer har skolans autonomi stärkts, hur schemaläggning och resurserna för närundervisning fördelas och utbildning verkställs är alltså upp till utbildningsanordnarna. Det är också upp till dessa att fördela kostnaderna mellan utrymmen, administration och pedagogik på ett vettigt sätt. Under samma autonomi lyder besluten om mängden lärande som ses behövas för att uppnå tillräcklig kompetens för att kunna avlägga yrkesprov, och mängden närstudier som krävs för olika ämnessystem. De ledsamma fall medierna lyfter fram genom förkrossande kritik är i de flesta fall de mest sorgliga exemplen. Att dessa får en överordnad betoning i medierapporteringen gör att yrkesutbildningens rykte ytterligare försämras. Därmed monteras också möjligheterna att lyckas för de yrkesinstitut och framför allt de studerande som fortfarande sköter sig sakta ner.

Satsa resurser på individuell handledning och välriktade insatser för byggande av system för handgriplig och riktad kontakt med studerande i yrkesutbildningens olika splittrade domän. Snickra om finansieringen så att den möjliggör kontinuitet istället för att skjuta in pengar i en diversitet av projekt som binder resurser snarare än frigör sådana. Då kunde man komma oändligt mycket längre än genom exempelvis dessa nu föreslagna lämplighetstest.


Publicerad master's -avhandling

Jag har skrivit en avhandling som handlade om reformsamtida fostran och lärande i ett sociokulturellt perspektiv.
Hela texten är publicerad på Theseus och kan laddas ner här:  Master's thesis

EXAMENSARBETE
Författare: Niklas Rosenblad
Utbildning och ort: Teknologibaserat ledarskap, Vasa
Handledare: Roger Nylund
Titel: ”Där lärde jag mig, och jag ville det” - En studie av pedagogiskt motiverad handledning för lärande och utveckling i yrkesutbildningsreformens brytningsskede
_________________________________________________________________________
Datum: 6.4.2018   Sidantal: 140    Bilagor: 2 (5 s.)
_________________________________________________________________________
Abstrakt
Det här är en deltagarbaserad kvalitativ studie som handlar om handledning för lärande i yrkesskolreformens brytningsskede. Forskningen är gjord vid Yrkesinstitutet Prakticum i Helsingfors. Genom reformen ska skolan på individuell plan möjliggöra lärandet till de kompetenser som stadgas i examensgrunder. Uppnådd kompetens visas i autentisk kontext upp för bedömning genom yrkesprov. Det här ska ske i nära samarbete med arbetslivet.
     I den här studien undersöker och diskuterar jag de många möjligheterna till kunskapskonstruktion, som på ett individuellt plan är kantade med olika kulturella utmaningar av en komplex natur. Lärandet sker i olika spänningsfält: det första är att skolans finansiering och vidarelevnad avkräver en effektiv genomströmning och utexaminering. Å det andra ska individen få yrkeskompetens, generell kunskap och kognitiv beredskap för bibehållna förutsättningar till ett livslångt lärande och god samhällsaktivitet. Å det tredje behöver företagen spetsliknande kompetens för sina processer. För att klara målen behöver skolan hög tolkningskänslighet, pedagogisk kompetens och bred branschkännedom. Vad det här egentligen innebär är en fråga som förpliktar till reflektion. Kan vi riskera falla tillbaka till gamla omtvistade modeller inom en hantverkstradition där mästerläran fortfarande lever stark. Detta står inför starka kritiska argument från forskarhåll. Förväntningarna på handledning vilar tung.
     Reformen medför strukturella och fokusbetonade förändringar. Studiens syfte är att skapa bidrag till diskussionen som pågår om handledningens vidareutveckling inom yrkesutbildningen. Till denna vill jag bidra med en diskussion om forskningsbaserade argument och modeller samt erfarenheter. I studien problematiserar jag nuläget och belyser handledningens utvecklingskrav utgående från olika problemperspektiv.
     För att greppa den mångdimensionella problematiken använder jag mig av ett sociokulturellt perspektiv på lärande och utveckling. Här blir fokus flyttat från om och hur till vad vi lär oss. Medierat av en social praktik individen ingår i sker lärande oberoende avsikt: Kulturen formar möjligheter för lärande och utveckling. Handledningens fokus flyttas bort från momentan och utbudscentrerad handling. I min studie diskuterar och argumenterar jag kring vad den kunde riktas mot och varför.
_________________________________________________________________________
Språk: svenska
Nyckelord: handledning, lärande, yrkeskunnande, yrkesutbildningsreformen, yrkeskompetens, social praktik, yrkesteori och praktik, sociokulturellt perspektiv.
_________________________________________________________________________

Master's thesis seminar

Friday 6.4.2018 at 8:00 a.m. I hold my closing seminar for the master's degree.
The address of the seminar is Novia UAS - Technobothnia education and research center, Puuvillakuja 3, Vaasa.


Author: Niklas Rosenblad
Degree Programme: Technology based leadership, Vaasa
Supervisor(s): Senior lecturer, Roger Nylund
Title: ”Där lärde jag mig, och jag ville det” - En studie av pedagogiskt motiverad handledning för lärande och utveckling i yrkesutbildningsreformens brytningsskede
_________________________________________________________________________
Date: 6.4.2018       Number of pages: 140        Appendices: 2 (5 p.)
_________________________________________________________________________
Abstract
This is a participant based qualitative study, addressing student guidance for learning at the inception of the Finnish VET-reform. The research is done at Prakticum vocational school in Helsinki. Through the reform, individual learning is to be enabled to achieve such competencies established in the curriculum. Competencies achieved are displayed for assessment in an authentic context. This should be accomplished in close cooperation with working life.

This study is focused on how, at an individual level, the possibilities for knowledge building are many and lined with different cultural challenges of a complex nature. Learning takes place in different fields of contention: Firstly, for the funding of the school, an effective throughput and high graduation rate are required. Secondly, individuals are to gain concurrent professional skills, general knowledge and cognitive preparedness for maintaining the possibilities for lifelong learning and active participation in society. Thirdly, companies need highly skilled workers for their processes. To achieve these goals, the school needs interpretation and educational skills, as well as broad market knowledge. What this really means is a question that requires serious reflection. Can we afford to fall back to old controversial learning models in fields where the master-apprentice tradition still is strong? This already faces criticism from researchers. The expectations on holistic guidance weighs heavily.

The reform results in changes to structure, as well as focus. The aim of the study is to contribute to the discussion concerning the further development of supervision in vocational education. My discussion includes research-based arguments and models, as well as experiences. In the study I problematize the current situation and address the development requirements of the student guidance, based on different problem perspectives.

To address the multidimensional problem, I use a socio-cultural perspective on learning leading to development. Here the focus is moving away from how and if we learn, towards what we learn. Mediated by the social competencies developed by the individual, learning occurs regardless of his/her intentions. The education culture forms the possibilities for learning and development. Focus of the student guidance moves away from momentary and supply based actions. In this study, I discuss what the student guidance could be aimed at and why.

Yrkesutbildningens kundorientering - en kritisk diskussion

Yrkesutbildingens betydelse  är: lärande och fostran? Disciplinering till producerande arbetare? Eller formare av samhällets tjänare?

Att föra in produktionsrelaterade begrepp  som styrande faktorer i frågor som i sin yttersta betydelse handlar om mänsklig fostran är kritiskt. Det verkar snarare bygga på en  samhällsekonomisk optimism än analyserade vetenskapliga belägg.

Om yrkesutbildningsreformen har Utbildnings- och kulturministeriet i sin Verksamhetsplan för verkställande av det strategiska regeringsprogrammets spetsprojekt och reformer skrivit så här:
»Yrkesutbildningen förnyas till en helhet som utgår från kompetens och från kunden. Därutöver ökar man  inlärningen på arbetsplatsen samt de individuella studievägarna. man  [sic.] genomför också en avreglering och ser över överlappningar.”  (http://minedu.fi/sv/yrkesskolereformen)

Vad som här avses med det nya kundorienterade perspektivet och vem som egentligen är kunden förblev oklart. I olika projekt har det här kanske försökts tydliggöras – men tillsvidare utan tydliga resultat. Det som däremot inte kan vara oklart är att politiker nu inför ett produktionstänk  i utbildningen och lägger mätare för produktivitet och effektivitet. Att det här samtidigt är ett mänskligt experiment av yttersta betydelse är en nedtystad aspekt. Vad det här betyder är att där politiker kör fram utbildningsreformer att dras igenom med argumentet »det föränderliga näringslivet»  finns det också underliggande mönster som är värda att lyfta fram för diskussion. En sådan är huruvida kunskapens sortering och fördelning över sociala skikt ska ses som problematisk eller inte.

Svaret på en sådan fråga beror emellertid på hurudan avsikten är - om pedagogiken ska ses som verktyg främjande individens holistiska utveckling eller ett socialpolitiskt redskap. En utbildningsparadox lyder att där utbildningen är den största skaparen av jämlikhet är den också en av de största mekanismerna för skapande av samhällsskikt, och därigenom återskaparen av ojämlikhet. Tangerande en social fördelning av kunskap i samhället, skapande av samhällsklasser och dess problematik, har skolan med den dolda läroplanen en underliggande och dold agenda (Antikainen, Rinne, & Koski, 2006). Enligt forskning kommer den lärande individens möjlighet att forma kunskap och allmänbildning att påverka hennes plats i samhällshierarkin. Argumenten är att kontextualiserad kunskap och generaliserande sådan utgör en skillnad för sådan kommande potential att bland annat, som Nylund & Rosvall (2011) aviserar »tänka det otänkbara». Ur det här perspektivet sett borde det vara mera problematiskt än inte.

Jag har i min master's-avhandling låtit bland annat den här tesen stå som ett problemområde, och har här diskuterat kring vad olika kundperspektiv innebär. Här följer några upplyft från denna. Utbildningsreformen av yrkesutbildningen som görs genom lagändringen har drivits fram genom behovet att drivas påtryckt av arbetslivets föränderliga krav. I den betydelsen är det arbetslivet som dikterar behovet och utformandet av kunskap och kompetens för anställbarhet som behövs. I den beskrivningen är det oklart vem kunden är: studerande som individ, arbetslivet eller i ett bredare perspektiv samhället? Eller bildar dessa tillsammans kunden (Nokelainen & Rintala, 2017). Beroende på vem som avses som kund får diskussionen olika fokus och därmed sannolikt målet i arbetet med reformen i skolorna olika utgångslägen. Och även  olika resultat.

Utbildningspolitisk makt och samhällets syften

När handledning och utbildning i diskussionerna ges betydelsen som antingen ett socialpolitiskt verktyg, en praktik för livslångt lärande eller en social praktik tjänande kunskapsutveckling kommer fokus att variera och resultaten att vara olika. Medvetenhet om kunskapens sociala fördelning och makt genom skolans samhällsskiktande och dubbla moral, aktualiserar vidare frågan om det utbildningspolitiska systemets avsikt. Wolff (2008) har ställt frågan om det att lyfta fram och stärka de av individens krafter som är till samhällelig nytta, men stävja de som motarbetar denna. Betyder det att möjliggörandet också innebär utestängning av andra möjligheter? Berglund  (2009) tar i sin argumentering ett steg i den riktningen, då hon lyfter fram att genom att betona utbildningens praktiska inslag ger man bilden av att det finns en annan, mera värdefull, teoretisk och akademisk kunskap som yrkesskolstuderande inte ges tillgång till i en stor utsträckning. Tvärtom signaleras det genom lågt ställda krav på akademiska färdigheter den blivande arbetarens plats i samhällsstrukturer och hierarki.

Finsk utbildning verkar inte heller sen att ta modell från övriga nordiska länder och tidigare reformarbeten i dessa. Refererande till svensk forskning av Kristmansson (2016) som genom Berglund (2009) går in för att fråga sig huruvida yrkesutbildningen ska  »[...] ha en kvalificerande roll eller om den snarare är ett socialpolitiskt redskap. (Kristmansson, 2016, s. 1)»
Det är i reformarbetets samtida utvecklande en relevant att fråga samma sak i Finland just nu. Inom sådana forum som försvarar yrkespedagogik som personlig fostran och medel för individens holistiskt växande är därmed dessa ovan nämnde frågor sådana som måste vara upplyfta på planeringsbordet när processer och helheter för handledning utarbetas. Vuorinen & Virolainen (2017) diskuterar kring handledningens fokus som individuell eller politisk process.  Beroende på hur man nu ser utbildningen – som  ett socialpolitiskt redskap eller ett kvalificerande och fostrande sådant, får det olika konsekvenser. Nedan några teser.

Utbildning som samhällstjänare
Först kan det uppmärksammas känslighet för en (i) ungdomar fortare ut i arbetslivet -diskussion (för att tjäna samhället), vilket leder till sänkta, eller åtminstone ändrade krav på »teori» i läroplaner och examensgrunder. Detta är även en kompetensaspekt, men främst är det en kritisk diskussion kring människan som ett objekt för att tjäna andras ändamål . Denna är till och med i dagens neoliberala samhälle nedtonad. En insikt i en etisk och moralisk dimension kring tagandet av människan med hennes privata projekt i besittning som en samhällelig resurs tjänande andras syften har i akademiska samanhang diskuterats av bland andra Wolff (2008). Men mitt i ett pågående experiment aktiverat kring vår ungdoms framtid är debatten tyst. Vidare är skolans institutionella status som en enda formell och i olika avseenden även ultimat kunskapsskapare i olika avseenden problematisk. Det här aktualiserar ytterst kritiska frågor om hur pedagogisk aktivitet, bildning och fostran ska relatera till samhällelig reproduktion eller individuell utveckling, samt om hur den pedagogiska interaktiva dimensionen står i relation till individens lärande och bildningsprocess. (Uljens, 2014)

För livslångt lärande
Å det andra kan (ii) en bred kvalificering anses ge större möjlighet för dagens studerande att senare om- och återprofilera sig på en rörlig arbetsmarknad, skapa möjlighet för vidareutbildning och deltagande i samhällsaktivitet (Berglund, 2009). Något som också kallas för beredskap för livslångt lärande (Uljens, 2014). Dessa yttersta aspekter kunde till fördel uppmärksammas i de olika pedagogiska synsätt som används i reformarbetet. Dessa är saker som i hög grad också handlar om makt, om ansvar i relation till skyldigheter, om individens frihet i lärandet, och slutligen - den yttersta avsikten med det livslånga lärandet. Ges kundorienteringen en samhälls- och arbetslivsorienterad kompassriktning får det livslånga lärandet färgen av människan som samhällets kunskaps- och resursreserv, som måste hållas uppdaterad (Kvale S. , 2007). Här handlar det utgående från Uljens ytterst också om demokrati (2014). Särskilt gällande området för livslångt lärande i det avseende det tjänar den goda och genuint mänskliga i individens lärande och växande. Det är i mångfacetterade dimensioner av etiska, ekonomisk-politiska, samhälleliga och privata spänningar som vi har att betrakta den pedagogiska handledningen och handledningen av kunskap. Också dessa är frågor som naturligtvis gäller bildning och fostran i stort (Uljens, 2014). 

Vi kan dessutom inte med säkerhet idag förutse vilket och hurudant kunnande (Hakkarainen, Lonka, & Lipponen, 2004) och vilken problemlösningsförmåga eller problemavgränsningsförmåga som behövs imorgon (Lauvås & Handal, 2015). Också detta talar tydligt emot skapandet av endast en avsmalnad och momentan kontextbunden kunskapskarta , även inom den grundläggande yrkesutbildningen

För disciplinering
Om kundorienteringen tar riktning mot att tjäna samhället, riktas ljuset också mot en ytterligare dimension. Yrkesutbildningen, menar Berglund (2009), har allt sedan den getts resurser från den offentliga sektorn haft en disciplinerande roll. En sådan avsikt har haft uttryck i termer som anställbarhet, arbetare och arbetsduglig medborgare. För att förtydliga vad jag menar framför jag ett beskrivande citat av Berglund (2009, s.24-25), refererande till Arfwedson (2000); Bergström (1993); Hedman (2001); Larsson (1991, 1995, 2001); Lindell (1992) och Nilsson (1981) som en social kontroll av arbetarna:
»Disciplinering till dugliga och arbetsvilliga medborgare genom arbetsfostran har sedan kommit att ses som en av yrkesutbildningens och yrkeslärarnas huvuduppgifter» (Berglund, 2009).
Citatet kräver knappast här en ytterligare förklaring.


Litteratur- och källförteckning

531/2017. (2017). Lag om yrkesutbildning. Hämtat från Den elektroniska författningssamlingen för lagstiftning i Finland: http://www.finlex.fi/sv/laki/alkup/2017/20170531

673/2017. (2017). Statsrådets förordning om yrkesutbildning . Hämtat från Den elektroniska författningssamlingen för lagstiftning i Finland: http://www.finlex.fi/sv/laki/alkup/2017/20170673

AMKE. (den 08 10 2017a). Ammattiosaamisen kehittämisyhdistys AMKE ry. Hämtat från Ammatillisen koulutuksen rahoituksessa 14–22 prosentin leikkauksia 12.1.2017: http://www.amke.fi/ajankohtaista/uutiset/uutinen/ammatillisen-koulutuksen-rahoituksessa-14-22-prosentin-leikkauksia.html

AMKE. (den 08 10 2017b). Ammattiosaamisen kehittämisyhdistys AMKE ry. Hämtat från Ammatillisen koulutuksen rahoitus ensi vuonna pienempi kuin vuonna 2009: http://www.amke.fi/ajankohtaista/uutiset/uutinen/ammatillisen-koulutuksen-rahoitus-ensi-vuonna-pienempi-kuin-vuonna-2009.html

Antikainen, A., Rinne, E., & Koski, L. (2006). Kasvatussosiologia. Helsinki: WSOY.

Assarson, I. (2012). Bildbar - men inte anställningsbar. i T. Barow, & D. Österlund (red.), Bildning för alla! En pedagogisk utmaning (ss. 17-25). Högskolan i Kristiansand.

Berglund, I. (2009). Byggarbetsplatsen som skola – eller skolan som byggarbetsplats? Stockholm: Doktorsavhandlingar från Institutionen för didaktik och pedagogiskt arbete.

Berglund, I., & Henning Loeb, I. (2013). Renaissance or backward step? Disparities and tensions in two new Swedish pathways in VET. International Journal of Training Research, 135-149.

Hakkarainen, K., Lonka, K., & Lipponen, L. (2004). Järki, tunteet ja kulttuuri oppimisen sytyttäjäinä. Porvoo: Werner Söderström.

Kristmansson, P. (2016). Gymnasial lärlingsutbildning på Handels- och administrationsprogrammet - En studie av lärlingutbildningens förutsättningr och utvecklingen av yrkeskunnande. Umeå: Institutionen för tillämpad utbildningsvetenskap.

Kvale, S. (2007). Livslångt lärande och handledning i ett postmodernt samhälle. i T. Kroksmark, & S. Åberg (red.), Handledning i pedagogiskt arbete (ss. 61-77). Malmö: Studentlitteratur.

Lauvås, P., & Handal, G. (2015). Handledning och praktisk yrkesteori. Lund: Studentlitteratur.

Linell, P. (1992). The embeddedness of decontextualization in the context of social practices. i H. Wold, The dialogical alternative. Towards a theory of language and mind (ss. 253-272). Oslo: Scandinavian University Press.

Nielsen, K., & Kvale, S. (1999). Mesterlære. Læring som sosial praksis. Oslo: ad Notam Gyldendal.

Nokelainen, P., & Rintala, H. (1 2017). Ammattikasvatuksen aikakauskirja . Ajankohtaista ammattikasvatuksessa, ss. 4-8.

Nylund, M., & Rosvall, P.-Å. (2011). Gymnasiereformens konsekvenser för den sociala fördelningen av kunskaper i de yrkesorienterade utbildningarna. Pedagogisk forskning i Sverige, 81-100.

OKM, U. o. (den 21 08 2017). Ministeriets hemsida. Hämtat från http://minedu.fi/sv/yrkesskolereformen

Pirttiniemi, J. (2004). Ohjausta koulutukseen vai elämään. i J. Onnismaa, H. Pasanen, & S. (. Timo, Ohjaus ammattina ja tieteenalana 3 (ss. 62-78). Juva: WS Bookwell.

Uljens, M. (1998). Allmänpedogik. Lund: Studentlitteratur.

Uljens, M. (2014). Pedagogik, filosofi och politik. Studier i pedagogisk handlingsteori. Vasa: Publikationer från Pedagogiska fakulteten vid Åbo Akademi.

Utbildningsstyrelsen. (2014a). TUTKE 2 TOIMEENPANON TUKIMATERIAALI. Helsingfors.

Utbildningsstyrelsen. (den 13 8 2017). Kriterier för god handledning. Hämtat från http://www.oph.fi/download/158658_kriterier_for_god_handledning.pdf

Utbildningsstyrelsen. (den 28 09 2017b). Utbildning och examina, yrkesutbildning. Hämtat från Utbildningsstyrelsen: http://www.oph.fi/utbildning_och_examina/yrkesutbildning

Utbildningsstyrelsen. (den 05 12 2017c). I reformen bryter vi ned gränser till förmån för yrkesutbildningens framtid . Hämtat från Webbnyhet 29.5.2017: http://www.oph.fi/stodireformen/103/0/i_reformen_bryter_vi_ned_granser_till_forman_for_yrkesutbildningens_framtid

Wolff, L.-A. (2008). Drömmar i pedagogikens kraftfält. i M. Uljens (red.), Det händer i pedagogiken (ss. 35-64). Vasa: Publikationer från Pedagogiska fakulteten vid Åbo Akademi .

Vuorinen, R., & Virolainen, M. (02 2017). Pääkirjoitus. Ammattikasvatuksen aikakauskirja 19 Okka Säätiö, ss. 4-19.





Coachen - shoppingsamhällets svar på människans otillräcklighet?

Under förra veckans "svarta fredag" publicerades en passande artikel på Svenska Yle: (https://svenska.yle.fi/artikel/2017/10/07/coachning-har-blivit-ett-modeord-en-del-vill-ha-livsforandring-gar-pa-kurs-och) Ett tema som ironiskt nog passar väl att skriva om tangerande den kommersiella färgen - Coachning. 

Bara för att öppna en inblick i coachning-begreppets expansion: det svenskspråkiga sökordet ”coachning” på internet ger ca. sex hundratusen (612 000) träffar genom Google. Det engelskspråkiga dito "coaching" ger över trehundra miljoner (324 000 000) träffar.


Vad är det här fråga om? Ur ett pedagogiskt perspektiv har jag skapat mig någon sorts (egen) uppfattning om det här. Jag tycker att det här sträcker sig över till pedagogikens skuggsida en god bit.

I det postmoderna shoppingsamhället har människan själv blivit målgrupp för marknadskraften. Här säljs coachning och livsvägledning och målinriktad handledning som svar på människans "ofullkomlighet" och uppmålade oförmåga att göra sina egna val och uppnå sina mål på egen hand. Det livslånga lärandet har blivit ett påtvingat krav snarare än en möjlighet. Möjligheterna är numera lika många som utvecklingsbehovet oändligt ... 


Refererande till Yle och coachen Barbro Teir: ”Vi tror inte på det undermedvetna. Här står vi i dag. Vad är det vi vill åstadkomma i framtiden, vad borde vi göra för att uppnå våra mål och vad är prislappen?”

Prislappen skulle alltså avgöra människans möjliga utveckling. Avståndet mellan var hon står idag och till vart hon vill komma avgör kostnaderna. Till det uppställda Målet. Betalningsförmågan lägger ribban för utvecklingen? Eller? Jag vill här hävda att det varken är så enkelt eller linjärt, men jag vill också lägga ut några ord för att lugna dem som inte vill betala för det här. Det går att vara av annan åsikt än att det här är någonting som alla välvilligt skulle borde ty sig till.

Å det första. De vetenskapligt försvarbara beläggen som skulle försvara korrelationen mellan coachningens aktivitet och individens lärande och utveckling har förblivit vaga. 

Å det andra går det att föra kritiska argument som talar för att hela humanpsykologins uppbyggnad vilar på rätt vaga vetenskapliga belägg. Fast gällande coachningens framfart så hittas förklaringen väl närmast hos neokapitalismen, som har möjliggjort fenomenet med hjälp av kapitalmarknadens kraft. Att människan upplever att ha hittat en genväg till att nå sina mål som kan låsas upp genom en betalning, legitimerar liksom den egna latheten gällande personlig utveckling. Att uppnå resultat och lärande kräver emellertid både tid, upprepning, målmedvetet arbete och möda. Överraskning: Coachen kommer varken att kunna lära något för dig eller uppnå dina mål för dig – det gör du själv, fortfarande. Det kommer inte att finnas genvägar.

Å det tredje. Det postmoderna konsumtionssamhället är självskapat av människan i den västerländska kulturen. Och för att det ständigt ska kunna konsumeras mera behövs det också nya och mera hungriga konsumenter. Men var finns alla nya konsumenter? Jo. För att uppfylla det behovet passar teser om världen som går framåt, det ständigt föränderliga samhället, digitalisering andra dängor in perfekt. Också försäljning av levnadsupplevelser, resor in i sig själv och utveckling som strävar mot nya mål går åt. Humanpsykologin har utgått från att de flesta går omkring utan att ha förverkligat sig själv. Och här hittar coachen och livsvägledaren sin marknadsnisch.

I den nya tidens anda förstärks hela tiden visionen om det allt snabbare takt föränderliga samhället, arbetslivets nya krav och det överbetonade behovet av livslångt lärande föds nya behov. I den nya kulturen ska ekorrhjulet hållas i rullning ... Priset för att hålla rotationsrörelsen i acceleration betalar vi själva. Och coacher säljer sina tjänster så att människorna kan uppnå sina mål ställda av samhället, arbetslivet och inte minst de som ”den ofullbordade människan” själv ställt för sin utveckling.

Coachningprofessionens ledstjärna hittas i en kultur där konsumenten föds in som otillräcklig i samhället. I skuggan av det kommersialiserade lärandet och individutvecklingen som tar sig till uttryck, skapas behov av en expanderande mängd coacher, levnadskonsulter och andra mer eller mindre odefinierbara vägledare. De här hittar mottagare för sina räkningar i alla som behöver hjälp med att hitta ett mål eller uppnå det. Inte överraskningsvis befinner sig målet eller målen i ständigt flyttande position framåt eller i sidled.

Människan är kanske inte den självdrivande kraften bakom sin utveckling trots allt. Det verkar mer och mer som att hon söker någonting att underkasta sig till. Och ett tydligt mål att sträva mot, en plats att uppfylla. Där samhällsutvecklingen lett till att bl a kyrkan tappat sin auktoritet, skolan har blivit en instans tjänande individuella behov och arbetslivets ständigt förändrade ”krav” ständigt ändrar blir människans plats i maskineriet allt mer splittrad och diffus. Denna ständiga förändring och framkrystade framåtsträvan leder människan in i en känsla av att ständigt vara vid behov att utvecklas och att lära nytt. När hela samhället i allt större utsträckning drivs av marknadskraft förstärks processen ytterligare. Här har varken utbildnings- eller vårdsektorn varit sena att hänga på den ”moderna” utvecklingens skjuts.

Och när målet för sådant nytt lärande aldrig nås förutsätts människans fokus byta riktning hela tiden och vara öppen för nya möjligheter och nytt lärande, ända in till döden. Då blir känslan av fullständig otillräcklighet ständigt större. Människans utveckling blir såtillvida föremål för upprätthållandet av vårt konsumtionssamhälle. Genom att samhället kan ta människan i besittning för tjänandet av det här ändamålet hittas lösningen på problemet som återskapar sig själv nästan i samma handvändning.


Individens nya utvecklade stadie är därför ett otillfredsställbart tillstånd av otillräcklighet. Möjligheterna är ju numera lika många som stigarna är smala och slingriga. Det är den nya normalen. När människan förlorar sin fasta klippa att vila vid och där religionen slutligen tappar sitt grepp om västvärldens samhällen, blev den postmoderna tidens präst därför kanske inte så överraskande en coachande ”guru”. En lugn röst som hjälper människan ta fast sikte på ännu ett nytt mål. En trygg person som guidar människan genom livet, leder henne ”rätt” och "möjliggör" hennes utveckling. 

Efterfrågan bestämmer priset även här? Eller kanske tom kvaliteten. Fast snart kanske det kommer upp ett produktifierat paketpris för att leva sitt liv si eller så. Prislappen beror på vart du vill nå. Målet. Den månatliga kostnaden inklusive konsultarvoden, låneränta och hanteringsavgifter debiteras på ett praktiskt sätt månatligen från ditt konto.

Ett sociokulturellt perspektiv på ledarskap

Individen i gruppen och gruppen i individen

Inledning
Då man studerar ledarskapspsykologi i ett perspektiv utgående från individens samspel i gruppen och gruppens betydelse för individen, kan det knappast lämnas ouppmärksammat att man rör sig i ett tvärvetenskapligt område där många humanistiska forskningsområden i större eller mindre omfattning möts, överlappar och kompletterar varandra. Teorier ställs i relation till varandra och ibland strävar de till att utmana varandras konsensus. Oberoende på om man närmar sig teorierna från en pedagogisk-sociokulturell eller en socialpsykologisk infallsvinkel känns det för mig som om nya dimensioner ständigt öppnas. Det här har jag över en längre tid redan funnit som både fascinerande och fängslande.

I pedagogiken hittas led som behandlar uppväxt och fostran (på finska kasvatustiede) och beteendevetenskap (på finska käyttäytymistiede), med flera. Det sociokulturella perspektivet har ofta setts ta avsats ur pedagogiken. I ekonomiska och administrativa sammanhang, som är mycket centrala delar av ledarskap, hittas specifika ämnesdiscipliner som underordnats beteendevetenskapen. Dessa ämnesdiscipliners huvudämnen är psykologi, sociologi, antropologi (=läran om människan) och statsvetenskap. (Kaufmann & Kaufmann 2005, s. 15).

Jag vill genom den här uppsatsen öppna för egen vidareutveckling kring socialpsykologin som modell för ledarskap förstådd i ljuset av ett sociokulturellt perspektiv. I min text kommer jag att diskutera kring individens relation till gruppen och vad det här kan innebära. Vad jag tycker mig ha fått funnit, fått större förståelse för, eller orsak och inspiration att fortsätta studera, presenteras i korthet i denna uppsats.
Inledningsvis vill jag belysa en tanke jag bär med mig. Klädd i ord på ett värdefullt, lite roligt, citat av Charcot som Svedberg (2016) fört i ljuset.
"Teori är nog bra, men det hindrar inte verklighetens existens".

Dessa reflektioner jag gör och den monolog jag för i texten nedan är inte uttryckligen fördelade eller bundna till min yrkesidentitet. Snarare är de kanske ett resultat av en känsla av orolighet, den ofta närmande känslan av otillräcklighet, den ibland överväldigande mängden påverkningar, den stora nyfikenheten och senare övertygelsen. Enligt mina värderingar är det en människas bakgrund och hennes tidigare erfarenheter och kunskaper, gemensamt med den sociokultur hon befinner sig, som formar hennes tolkning och förståelse av ny information. Därmed också förutsättningarna att driva sig själv vidare, men kanske också något ännu mera. Parallellt med övertygelsen om att en människas handlande är ett resultat av henne som en hel människa i den kontext hon samverkar i är för mig central. Jag vill i den här texten diskutera kring varför det för mig förhåller sig så.

Bland annat samspelet jag beskriver bottnar i dialogen och kommunikationen mellan människor. Vilken karaktär samspelet får är vidare bundet till kontext, känslor, kultur och förnuft, eller avsaknaden av den senaste. Det här kommer jag att diskutera kring, inledningsvis genom ett försök till teoretisk förankring i vetenskapliga argument och teorier.

Läs mer

Niklas Rosenblad
Tfn: 040 718 5929
E-mail: niklas.h.rosenblad@gmail.com

© Niklas Rosenblad 2018. Created by MR MEDIA