niklas 2 resize
... är doktorand  (i pedagogik), lärare och företagare (i elbranshen). Det här är en yrkesblogg skriven utgående från dessa roller. 
Enligt min uppfattning är lärande en sociokulturell och socialkostruktivistisk aktivitet baserat på delaktighet, egen aktivitet, drivkraft och motivation. Men lärandet kan emellertid också kan vara hämmad av samma faktorer.
Min yrkesprofil och CV finns på LinkedIn. Jag driver också ett  mikroföretag som du hittar på Rosenblad.fi. Skriv mig ett e-post till niklas.h.rosenblad [at] gmail.com för att kommentera inlägg eller kontakta mig. Jag publicerar gärna dina sakliga (även kritiska) kommentarer om du så vill!
My motto:  Learning is more about meanings and motivation, about participation in an autentic social practice,  about the strive for mastery, and about the use of sociocultural artefacts . As  a community to practice within, or use of technical tools. It is less about one's individual intellect at a specific time.

Yrkesutbildningen

I Finland har vi sedan -90-talet då de flesta yrkesprogram gjordes till 3-åriga, kunnat njuta av stigande popularitet och allmän statushöjning av yrkesutbildningen. Orsakerna till att över 50 % av ungdomarna idag väljer att gå en yrkesutbildning är bland annat förutsättningar och behörighet för högre studier (yrkeshögskola eller universitet) kombinerat med yrkeskompetens och allmänbildning.

Under regeringsförhandlingarna har det lagts fram förslag om att omstrukturera yrkeskolprogrammen till 2-åriga (Yle 21.5.2015). Reformen antas bl.a. ske på de allmänna ämnenas bekostnad och med ökning av andelen arbetsplatsförlagt lärande. Genom ett snabbt överslagstänkande kan man konstatera att behörigheten för fortsatta högre studier uteblir. Men, den föreslagna reformen får också konsekvenser som sträcker sig längre. De andra Nordiska länderna, som använder liknande modeller på yrkesutbildning kan stå som exempel. Som gemensamma nämnare kan kort nämnas yrkesutbildningens mycket låga status, hög grad av avbrutna studier, marginalisering, studerandes känsla av meningslöshet och exkludering. Man kan på längre sikt förutspå ökande grad av ojämn social fördelning av kunskap, makt och pengar. Alltså skarpare och djupare socioekonomiska skillnader i samhället.

Politiken styr genom reformer utbildningen i riktning mot snävare ämnesupplägg och mera effektiv genomströmning. Pedagoger och yrkesverksam expertis inom utbildningssektorn är tämligen överens i denna fråga. Argumenten som talar emot detta, är i vissa fall så tydliga, att de inte ens med god vilja borde kunna misstolkas. Avsikten med all utbildning borde vara att uppnå ett betydelsefullt, holistiskt och djupverkande lärande. Målet är relevant kunskap både för arbetslivet och vidare personlig utveckling (såväl kognitiv som kompetensmässig) och möjliggjord framgång. Dit går vi inte om reformen vinner terräng. Kunskap som framhävs i den nya samhällsdebatten framställs endast som mål och förutsättning till att vara anställningsbar, produktiv och har färdigheter som arbetsgivarna efterlyser just nu. Inte som mål för självutveckling eller växande.

När de allmänna ämnenas andel minskar, utgår den generaliserande kunskapen som behövs för exempelvis kritiskt tänkande. När djupgående förståelse och generalisering av kontextbundna moment inom yrkesutövandet uteblir, uppnås inte kunskap. Förståelsen blir ytlig, vars konsekvens är maktlöshet och osäkerhet. Ett läge uppstår, där förmågan till reflektion över den egna kunskapen och identiteten minskar. Avsaknaden av sund yrkesidentiteten och god yrkesmoral blir uppenbar.

Det är värt att betona, att i mycket fåtal branscher numera kan kunskap anses vara rent kontextbunden vid enstaka arbetsmoment. Den breda allmänna kompetensen och förmågan till reflektion behövs i allt större utsträckning. I elbranschen vet vi redan, att vi inte kan tillåta en ytterligare försämring av ämnes- eller yrkeskunskap vid utexaminering. Jag vill påstå att vi inte är den enda branschen.

Att välja en utbildning ska inte vara en återvändsgränd, men så kommer det att gå om reformförslaget inom yrkesutbildningen får grogrund och fotfäste. Vi kommer att återskapa låg status gällande yrkesutbildning och yrkesutövarna. Vi får segmenterad, kontextbunden och färdighetsorienterad kunskap och frustration. Vi skapar ett samhälle där kunskapens innebörd dikteras endast av arbetslivets villkor och kortsiktiga mål. Bäst före datum på yrkeskunskap blir kort, och överskådligheten sträcker sig ett kvartal framåt.

Reformförslaget med 2-åriga yrkesprogram är värt att motarbeta. Vad politikerna vill åstadkomma är anställningsbarhet, kostnadseffektivitet och förlängd arbetskarriär. Verkan på kort sikt kan bli en snabb genomströmning. Men konsekvensen av den är ett långt tillbakasteg, en dubbel utestängning och en exkludering. Senare korrigeringsåtgärder blir verkligt dyra, tidskrävande och för en del människor förgäves.

Niklas Rosenblad,

är behörig yrkeslärare och företagare

Ut i verkstaden med er bara, fort!

Du ska vara anställningsbar, produktiv, ha färdigheter som arbetsgivaren vill att du ska ha. Lär dig med händerna. Sedan, ut i verkstaden med dig, fort!

Det här är saker du säger till andras barn, eller hur? Inte dina egna. Det här är värt att motargumentera med alla medel som hittas.

I Finland har vi sedan reformen av andra stadiets utbildning på -90-talet kunnat njuta av stigande popularitet inom yrkesutbildningen, likvärdiga förutsättningar för högre studier och hög examinationsgrad. Till min stora förskräckelse kunde man i medier (21.5.2015) läsa och höra om att det nu i Finland föreslås en reform som skulle göra yrkesutbildningen 2-årig, på de allmänna ämnenas bekostnad. Liknande modeller hittas i Norge, Sverige och Danmark. Argumenten som talar emot en sådan här modell är så tydliga, att de inte ens med god vilja borde kunna misstolkas. Lärare och pedagoger förstår detta, sociologer ser det, jag vill tro att medborgaren ser det. Politiker ser det inte i skuggan av effektivitetens och inbesparninganas monster. Det gemensamma för länderna idag verkar vara att politiken genom olika reformer styr utbildningarna i riktning mot snävare ämnesupplägg, kortare och mera effektiv genomströmning och ökad andel arbetsplatsförlagt lärande (APL). Avsikten med all utbildning borde vara att uppnå ett betydelsefullt, holistiskt och djupverkande lärande, vars konsekvens är relevant kunskap både för arbetslivet och vidare personlig utveckling (kognitiv och kompetensmässig).

I de länder som har använt modellen, kunde man bland annat hitta ökad grad av ojämn social fördelning av kunskap och makt, vilket leder till skarpare och djupare socioekonomiska skillnader, marginalisering. Samhällsklasser där makt och därmed pengar blir ännu mera ojämt fördelade, med mera. Listan kan göras längre, vi kommer att hitta låg status i yrkesutbildningen, hög grad av avbrutna studier, starkt kontextbunden och färdighetsorienterad kunskap. Vi skapar ett samhälle där bäst före datum på kunskap är kort, i och med att generaliserande allmänkompetens utgår från kunskapen yrkesskolan står bakom.

Kunskapen yrkesutbildningen genererar blir alltså allt mer segmenterad. Förmåga till kritiskt tänkande minskar i takt med att kunskapen blir mer horisontell, konsekvensen blir i längden maktlöshet. Ett läge uppstår, där förmågan till reflektion över den egna kunskapen minskar, och känslan av att inte kunna delta i den samhälleliga debatten blir påtaglig. Reformen alltså blir en dubbel utestängning, en exkludering, ett accepterande av begreppet ”sådana som lär sig med händerna”. Redan i dag har jag i kommentarfältet på Yles sidor läst kommentarer likt ”2 år måste nog räcka till för att lära sig ett yrke”. Ut i verkstäderna bara och det fort. Jag tycker att det är läge att ryta till och inte acceptera! Reformförslaget eller ens tanken på att den, är värd att motarbeta med alla medel. 

Alla modeller för utbildningar med dess utmaningar inom sociologiska, sociokulturella och socioekonomiska konsekvenser de återskapar, är bundna till landets historia, kultur, bakgrund och rådande politiska läge. Det här betyder bland annat, att inget fungerande system kan implementeras i skala 1:1 i ett annat land, även om länderna till synes har samma värdebakgrund i många ärenden. Alla bakomliggande faktorer kommer att påverka konsekvenserna i lika många riktningar, som inte kan anses vara lätt förutsägbara. Som exempel kan ett välfungerande system för exempelvis arbetsplatsförlagt lärande (APL) i ett land fungera mycket dåligt i ett annat land, beroende av ovannämnda faktorer.

Som gemensamma utmaningar i Nordens länder där en 2+1 eller 2 -årig modell med utebliven rätt för högre studier hittas, återfinns yrkesutbildningens låga status, hög grad av avbrutna studier från utbildningsprogrammen (drop outs), verkliga utmaningar med APL, ökande samhällsklasskillnader, marginalisering. Det utförs i länderna omfattande mätning av studieprestationer, sysselsättningsgrad efter avlagd examen, ungdomsarbetslöshet, etc. Det centrala för dessa, enkelt jämförbara matematiska analyserna, är att de i beslutsfattandet (politiken) används därför att de just är lätt begripbara (även för politiker?). Det sorgliga är, att de inte innehåller särskilt hög relevans utgående från att väga länders system mot varandra. Resultaten blir endast skenbart hållbara på grund att de mäter olika saker i olika kultur och kontext.

I Finland har vi (hittills) haft en yrkesutbildning att vara stolta över. En utbildning med förhållningsvis hög kvalitet, popularitet och status. I Finland har även valet av en studieväg genom yrkesutbildning stadigt vunnit mark, och har de senaste åren varit även mera populär än den gymnasiala utbildningen. Sedan reformen på -90-talet har båda examensalternativen varit behörighetsgivande för högskolestudier. Finlands system har ansetts som unikt bland diskussionerna vi förde mellan de olika kursdeltagarna. Den nyvalda regeringen i Finland verkar dock nu ha för avsikt, att låta Finland gå i en riktning som sannolikt kommer att få mycket oönskade följder. Yrkesutbildningarna kommer så här att genererar allt mer kontextuell, segmenterad kunskap och fungera som underbyggande skapare av sociala skillnader och ojämn maktfördelning i samhället.  Vill vi ha det så? Tydligen.

Gemensamt med reformerna verkar vara att kunskap framhävs endast som mål och förutsättning till att vara anställbar, produktiv och har färdigheter som arbetsgivarna frågar efter. Inte som mål för självändamål, eller som viktig del av utvecklandet till förmåga av exempelvis kritiskt tänkande och självutveckling. Inom elbranschen där jag själv är verksam ser vi att det inte finns råd på att låta just denna värdefulla djupa kunskap yrkesutbildningen kan skapa reduceras eller kontextualiseras. Tänk före ni handlar, bästa beslutsfattare.



Varför?

En era är slut för många nyutexaminerade yrkeslärare från HAAGA-HELIA ammatillinen opettajakorkekoulu. Ett bättre uttryck för detta är kanske att en ny era tar vid. Härifrån är den enda riktningen för många utveckling och vidareförkovran. Vi fick våra papper på fredagen den 8.5 och är nu formellt behöriga. Det känns både stort och litet samtidigt, även tomt men samtidigt har liksom locket tagits av. Ira A. Virtanen höll ett gripande studerandetal vid festtillfället. Hon utgick i ditt tal från en nyckelfråga inom mänskligt lärande. Ett för en förälder, lärare och människa utmanande men tankeställande ord. Ordet är varför. Varför? För att betona att just den frågan kanske är roten till mänskligt lärande. Frågan är vårt nya didaktiska verktyg. Varför?

Ställandet av frågan visar att den kognitiva aktiviteten är startad hos den frågande. Och frågan startar också tankeprocessen hos den som antas svara. Frågan återskapar dessutom åtminstone två följdfrågor. Alla föräldrar och fostrare har upplevt barnet som frågar: Vad är moln? – Nå det är en samling av vattenånga i himlen, lite som tät dimma, ungefär... - Varför? – Nå..., för att det avdunstar vattenånga från jorden som samlar sig i himlen. – Varför? – Jo så att det börjar regna sedan, när tillräckligt mycket vattenånga samlats. - Hur då? Varför gör det de? För att, ja sedan när det är tillräckligt mycket vatten i molnet, så börjar det liksom rinna, eller ungefär så ...

Frågorna tar inte slut. Alla svar leder till två eller flera följdfrågor. Som vuxen är det därför lätt att bli provocerad, till och med irriterad av alla frågor. Som lärare är det också lika. Varför? För att vi tror att vi måste hitta alla de rätta svaren, som ett lexikon, eller Google (?). Men, det borde inte vara irriterande. Ingen kan svara exakt rätt på alla frågor. Det rätta svaret utformar den frågande själv, efter att den fått 10 000 olika svar (överdrivet kanske). Läraren borde utgående från sin sakkännedom vägleda i rätt riktning gällande svaret och sättet hur svaret kan fås. Det är klart, men det behöver kanske inte komma som en blixt från himlen. Det är inte heller meningen så, utan när frågan ställs så är tankeprocessen oberoende igång. Bättre än att bli irriterad eller låta som ”besserwisser” är att fundera tillsammans. Fråga, hur tror du att det är. Varför kan det vara så? Ställ motfrågan alltså. Varför?

Jag tror den pedagogiska relevansen i en lärares didaktik kan mätas i antalet varför frågor som ställs. Varför? Ööh..., så trodde Sokrates också... ärligt alltså hej, kom igen nu.


- Varför studerade vi till lärare? – För att bli behöriga. – Varför? – För att inte vara tvungna att söka våra jobb alla år om och om igen. – Varför? – För att så är lagstiftningen. - Varför? - För att garantera tillräckligt bra undervisning. För att bli accepterade bland kolleger. För att lära sig mera om sig själv. För att lära hur någon kan lära sig. - Varför ska man lära sig? – För att kunna utföra ett jobb i samhället. - Varför...?

Lärarens nya sätt att undervisa är härmed, ställ frågan. Det kan bli ett utomordentligt verktyg.


Lärande är förändring av tankesätt. Personlig utveckling är förändring av det tankesätt du använder för att fungera i olika situationer. Som exempelvis lösa problem, skapa nya modeller. - Varför? - För att läraren säger så. - Det tror vi inte längre på. - Varför? - För att ny kunskap är omformandet av den drivrutin som styr vårt tänkande och vårt handlingsmönster. - Och varför är det så du tror?

HSP - glädjen, ängsligheten, tårarna. Allting

För mig var det, för att citera Pettson i sagan om Pettson och Findus, som ”när man drar upp gardinen en solig sommarmorgon” då jag för ett tag sedan läste om högkänsliga personer (HSP) av Dr Elaine N. Aron. Precis så där är det ju som det alltid varit! Inte så, att jag tycker att jag skulle vara särdeles observant för de små detaljerna som ingen annan ser. Inte heller så att jag skulle vara särbegåvad inom någonting speciellt, ganska jämntjockt däremot med begåvningen är det väl, eller -tunt – hur man nu vill ta det. Kanske snarare då obegåvad inom mycket. Jag tycker också däremot nog att jag lär mig ganska långsamt, men reflekterar djupt och ser logiska mönster i de mesta sammanhang och situationer. Jag vill och måste förstå för att lära mig, men när jag lärt mig då kan jag. Annars vill jag inte lära mig (och då lär sig ingen). Men högkänslig mest därför att jag känner så mycket och så djupt. Och speciellt därför att jag knappast tål någon som helst obefogad kritik, åtminstone inte högljudd. Då gråter jag, drar in mig i mig själv i min tystnad och försvinner. Ibland senare exploderar. Jag gråter vanligtvis mycket. Och då jag lipar över orättvisor, mobbning, över människors öden, till och med över Saltkråkan tillsammans med barnen. (Begravningar är ett skilt kapitel som inte ens kan nämnas här.) Dessa ovan nämnda är oftast allmänt acceptabelt och hanterbart också. Mera utmanande, eller åtminstone komplext, blir det då gråten kommer vid kritik från överordnade eller i andra sk. rangordnade situationer, exempelvis möten eller utbildningstillfällen. Då det hettar till, för att jag känner så att det brinner. I medvind däremot är glädjen nära inpå euforisk och känslan av att lyckas ger styrka. Det är detta jag skriva några rader om nedan.

För att undvika att utmärka sig eller råka in i konflikter finns det olika av mig väl utprövade och inarbetade system. Ibland måste man eller förväntas man ta sina konflikter, det är okej. Men det är också så, att det bland blir det för mycket. Åt skogen för mycket, att ständigt anstränga sig till det yttersta av rimligheter bara för att göra rätt, och för att vara duktig. Framför allt att INTE göra FEL. För gör man FEL, finns det ingen övre gräns för arbetsinsatsen att återställa felet. Felet brukar ibland ställa till det för andra, och det är det värsta, och för mig själv blir denna insikt till något – just då – fullständigt oförlåtligt. Av detta lider familj, kolleger och jag själv. Det känns ibland neurotiskt att hela tiden vara översamvetsgrann, och att hela tiden inse och avväga konsekvenserna för olika handlingar. Att hela tiden sträva till att åtminstone inte andra ska bli lidande för mina misstag. Att ständigt sträva till perfektionism och att inse hur bra något skulle kunna göras. Att förväntas framstå som extrovert och utåtriktad. Men att innerst inne vara så blyg, att det är svårt att komma in i ett klassrum ens. I organisationen går detta också ut över teammedlemmar, underordnade, överordnade. Ja många. Som HSP är det därför, eller har varit för mig åtminstone, att prata om det här så att flera av de närmaste kollegerna känner till hur det kan kännas. Och om jag sårat någon, så passar jag på att skriva förlåt även nu och här!

Då det inte går att tillfredställa alla – och det går det ju ofta inte! - så kommer det kritik. Kritik går (efter åratal av övning) bra att ta om den är befogad och sakligt framförd. Men om det är orättvist riktat och förpackat i en onödigt kraftig form, ja då kan den bryta ner en totalt. Den kan få en att överväga att upphöra med företagsverksamheten. Att överväga att byta yrke. Att grunna dagar i sträck. Att få stora skälvan. Men bara man försöker hårdare, så går det nog. Och sedan då man igen svär och biter ihop så brukar det oftast ordna upp sig, märkligt nog. Men om det ändå trots det inte riktigt går så bra, ja då är allting mörkerlagt. Likasom ett transformatordistrikt som slagits ut av en storolycka. Då kommer darrningarna, ångesten, ilskan, ängsligheten och tårarna, Helvetet och Allting. Det är oftast först då som orättvisorna och övertrampen brukar få gensvar. Svaret kan bli vasst, eftertänkt och riktigt välriktad. Aldrig någonsin fysiskt, men det kan åstadkomma sveda och värk ändå.

Det går inte att vara alla till lags. Ibland gör man fel, och det är mänskligt. Ibland går det att tillfredställa de flesta, och ibland går det inte att göra nästan någonting rätt alls (i andras ögon). När det kreativa bubblar och nya idéer föds, finns det också risker. Där gäller det att hitta någon moralisk våg, exempelvis försöker jag med att endast 40 % av slutprodukten får vara kreativt nytänkande. 60 % måste vara beprövade metoder och standardiserade lösningar. Vågen kan ställas om vid behov. Jag lärde mig, att vissa saker ligger helt enkelt utanför ens förmåga, makt eller möjlighet att påverka. Jag måste ändå tänka på det här alla dagar, och ständigt intala mig att det är så. År av övning har väl burit frukt, och samhället, alla misstag och naturen har säkert jämnat ut kreativiteten, känslorna och temperamentet en aning. En handledare jag haft har fått mig att inse att den ofta nästan övermäktiga blygheten kan vändas till styrka, och att blygheten ger utrymme till andra människor i rummet att verka och existera.

Då jag ser på mina barn, upplever jag ändå allting igen, och igen. Både i glädje och i tårar. Ni andra som känner igen er. Håll ut och acceptera er själv. De ägon som inte gråter, kan inte heller se (ordspråk någonstans ifrån). Det gäller alltså att lära sig acceptera osäkerheten, bejaka livet och sig själv som människa. En som känner, ser, upplever, förstår mycket och reagerar väldigt starkt - innanför. Känslighet upplevs väldigt olika.

Hur högkänslighet upplevs och accepteras är starkt bundet till kultur. Kulturen är i omvandling och detta sker som konsekvens av att människan, individen och samhället kontinuerligt utgör kulturen (och tvärtom). I vissa kulturer är det en fin och värdefull sak att ha tendenser till HSP. Men som Finländsk man i den rådande kulturen, har det inte åtminstone jättelänge varit helt acceptabelt varken att vara högkänslig eller att gråta. Nu vill många i samhället bidra till att det sker en ändring till det bättre. Då jag gick i grundskolan på 80-90 –talet, var det inte riktigt OK att som pojke gråta. Då trodde jag ofta att någonting var fel med mig. Jag trodde det faktiskt ännu rätt långt in i vuxenlivet, tills jag insåg att det inte alltid kan vara så som fallet är. Nu har jag insett sanningen, och jag accepterar mig som jag är. Mera i medvind, mindre i motvind. Men jag kan glädjas och skratta fullt ut, men också gråta mycket förtvivlat. Jag har lärt mig reflektera över om problemet är mitt eller någon annans, och detta har hjälpt. Och även med ont i maggropen tar ju livet sig vidare, när det äntligen klarnade vad det beror på!

Niklas

Niklas Rosenblad
Tfn: 040 718 5929
E-mail: niklas.h.rosenblad@gmail.com

© Niklas Rosenblad 2018. Created by MR MEDIA