niklas 2 resize
... är doktorand  (i pedagogik), deltidsföretagare och utbildad yrkeslärare. Det här är en yrkesblogg skriven utgående från dessa roller. 
Enligt min uppfattning är lärande en sociokulturell och socialkostruktivistisk aktivitet - baserat på delaktighet i aktivitetssystem, egen aktivitet, drivkraft och motivation. Men kan emellertid också kan vara begränsat eller hämmat åtminstone av samma faktorer.
Min yrkesprofil finns på LinkedIn. Jag driver deltid ett mikroföretag som du hittar här : Rosenblad.fi. Skriv mig ett e-post till niklas.h.rosenblad [at] gmail.com för att kontakta mig.
 

Imaginär eller reell kunskap - en makttvist?

Viktigt skulle vara att lärarens förutsättningar i en roll av personifierad kunskap, skapare av personliga möjligheter, intresseväckare, livsbejakande yrkesutövare och sporrande ledare även i fortsättningen tilldelas tillräckliga resurser och visat förtroende. I skrivandets stund är jag oroad över det senare. I en tid av nedskärningar och ständig effektivisering, kan det inte vara önskvärt att lärarens och lärandets position i samhället försvagas. En mycket viktig del av det här är inte enbart ekonomisk, utan snarare sociokulturell.

Vi hade en intressant diskussion bland yrkeslärarstuderande för en kort tid sedan. Blivande behöriga lärare i gruppen presenterade den sociala-, tekniska- och ekonomiska sektorn. Alla studerande var tidigare, eller är fortfarande, verksamma som sakkunniga experter i sitt yrkesområde. Idag helt eller halvtid sysselsatta av utbildningsuppdrag inom andra och tredje stadiets yrkesutbildning. Vi kom enhälligt fram till att ha erfarit oroväckande iakttagelser och även varit föremål för personlig upplevelser. Av dessa var bland annat det, att en tidigare expert inom en yrkesdisciplin i många organisationer och sammanhang exkluderas ur gruppen som anser sig representera en yrkeskompetens. Detta har skett efter att experten inlett uppdrag som lärare. Kan detta bottna i någon underbyggd rädsla eller känsla av underläge? Hur som helst förkastligt och svårt att förstå. I diskussionen blev det också uppenbart att det existerar utbildningsorgan och yrkeshögskolor där läraren inte tillåts bedriva verksamhet som sakkunnig i sin bransch vid sidan av sitt läraruppdrag. Lika svårt eller ännu svårare för mig att omfatta. Jag har också öppnat för samma diskussion med kolleger i både skol- och företagsvärlden. De upplevda känslorna, reaktionerna och upplevelserna är ibland olika, men samma mönstret går tydligt att urskönja i flertalet fall. Det här leder in på ett område jag velat återkomma till.

Jag vill uttrycka min oro och frustration över det praxis som påpekar att yrkeslärarens bisyssla (eller huvudsyssla om så är) står i konflikt till etiskt hållbart lärarskap. Varför är det fortfarande så? Hoppas verkligen att ämnet öppet kan debatteras idag, eftersom detta på längre sikt i sin tur står i konflikt till att yrkeskunskap ska vara tillgänglig att införskaffas vid yrkesutbildning. Yrkesskolan är och ska vara en stark medverkande part till socialiseringen in i en yrkesroll. Här har yrkesläraren naturligtvis en avgörande roll. Jag tror överenskommelser kan hittas i de flesta fall detta upplevs som ett problem, bara det finns kurage att lyfta katten på bordet. Yrkesläraren ska tillåtas vara sakkunnig i sitt yrkesområde, och inte bara det. Yrkesläraren förväntas idag vara det. Det inser men bara man öppnar ögonen och öronen för verkligheten.

Yrkesläraren ska bidra studerande och organisationen (skolan) hon fungerar i med kunskap från arbetslivet. Arbetslivet behöver kunskap som är sann och verklig i en yrkesutövarkontext. Inte så, att skolan ska skapa kunskap som skolan anser värdefull. Eller så, att skolan helst skapar enbart sådan kunskap som lätt går att mäta i en tentamen eller i ett yrkesprov. Den kunskapen skolan då möjliggjort att byggas upp, går förlorad senast den dag studerande stiger ut i arbetslivet. Tråkigt är att den dagen tvinga sig inse att skolan var en kuliss. En yrkeslärares identitet borde åtminstone i alla situationer tillåtas bygga på arbetslivets krävda kompetens. Eller borde inte kompetensen till och med vara normativ? När läraren tillåts och sporras till att vara en del av en expertis, eller en sakkunnig företagare (arbetslivet) kan hon vice versa bidra med en bättre förståelse för skolan och studerandes situation. Det betyder också att pilen måste vara dubbelriktad, och arbetslivets grupperingar av sakkunniga också borde öppna ögonen och ta sitt ansvar.

Men om det lyckas, är inte detta då en sann win-win situation?

.

Lösrykta tankar om lärarens identitet

Det är svårt att sätta fingret på vad det är. Kanske är det självförtroendet, det inre lugnet, konsten att ha kontroll över situationen och uthärda osäkerheten, personifierandet av kunskapen, måhända är det i vissa fall den höga yrkeskompetensen kombinerat med konsten att medla och handleda kunskapsutveckling. Kanske (sannolikt så!) är det den genuina glädjen i att få utöva konsten att arbeta med människor som strålar igenom. Jag resonerar kring kvalifikationerna bakom den identitet som förknippas med en bra lärare. Alltså ur betraktarens synvinkel beskådade.

Det kan i och för sig vara, att det finns de som anser, att en bra lärare identifieras av att bemästra många olika didaktiska och pedagogiska metoder och förstå (även de teoretiska)konsekvenserna av dessa. De finns säkert de som anser att läraren ovillkorligen bör ha en stor kunskap om kognitiva, affektiva, fysiska processer och behavioristiska reaktioner, viss baskunskap i sociologi, moralisk och normativ etik, pedagogisk historia och psykologi med flera. Detta är naturligtvis viktigt, och visst är de en stor del av lärarens kärnkunnande, som inte under några omständigheter kan lämnas obeaktade vare sig i lärarutbildningen eller i det vardagliga yrkesutövandet. Men, jag tror inte att det egentligen riktigt är det som av människor upplevs vara den sanna kärnan för gott lärarskap.

Lärarskap är inte längre förknippad med antagande om kunskapstransformation från läraren till studerande eller elever. Lärarskap idag är däremot att skapa möjligheten för människor att ta till sig ny information, att behandla denna som egen, och genom den processen bygga sig ny kunskap inom räckhåll för de egna referensramarna av verklighetsuppfattning. Målet och resultatet, om processen lyckas, är ökad förståelse. Ungefär så.  

Forskning visar att namnet på lärare människor haft under sin livstid, kombinerat med bl.a. stora livshändelser, personliga minnen, familjen, e.t.c., är sådana saker människan minns längre fram i livet. Inte karriärbetonade episoder, framgångar eller motgångar i arbetslivet eller ekonomirelaterade svårigheter eller framgångar. Det är enligt mig intressant att läraren finns representerad i en människas livslånga minnesinnehåll, det är till glädje, naturligtvis, men det torde också tyda på att teorin om att inlärning är ett resultat av en mänsklig process som rör oss på djupet. Det berör oss också inom områden som lärarens makt, möjlighet och relevans för utveckling i samhället. Det här ansvaret måste tas, och makten får naturligtvis inte missbrukas.

Ändå någonting om detta för att underbygga mina resonemang. Många människors minnen från sin skolgång, åtminstone ibland för de äldre generationerna, framkallar ångestrelaterade reaktioner, känsla av skam, kanske i vissa fall underkastelse och även exkludering och rädsla. Det är enligt mig en reaktion som kan härledas till missbrukandet av lärarens makt. Idag tänker alla lärare lyckligtvis (hoppas jag åtminstone!) på ett annat sätt. Men det, att djupinlärning sker genom att beakta människan med hennes inlärning på ett holistiskt sätt är just nu i fokus. Reflexion över just den sanningen, att läraren har sått grund för livslånga minnen, både på ont och gott, är en mycket viktig insikt enligt mig.

Förr var känslan av inlärningen kanske präglad av vissa negativa upplevelser åtminstone i någon mån, medan det idag kan gå så att lärarens möjlighet att påverka på djupet överhuvudtaget försvåras i den svaga ekonomins skugga. Idag borde inlärning vara förknippad av känsla av delaktighet, förståelse med en viss obekvämhet som möjliggör utveckling, reflexion, mångfaldig studieteknik, personlig inlärningsprocess, dynamik, mm. Men viktigt är att läraren genom sitt arbete med människor lyckas åstadkomma känsla av att beröra på djupet av sinnen. En lärare lämnar spår, oberoende om hon upplevts som bra eller dålig i utövande av sitt yrke. Pedagogikens finskspråkiga namn ’kasvatustiede’ är här beskrivande. Det gäller att komma ihåg att växandet som människa fortgår livet igenom, tankarna ovan berör därför i allra högsta grad också vuxenutbildningssektorn.

Viktigt är att speciellt yrkesläraren strävar till att det åtminstone i någon mån skapas ny kunskap, och att kunskap skapas på djupet som en positiv upplevelse bland studerande. Det här betyder inte det, att läraren inte skulle få vara både krävande och sträng. Allt enligt vad situationen kräver enligt normativ etik kan och ska tas i bruk. Viktigt enligt mina värderingar är att yrkeslärarens identitet bygger på genuin, åtminstone tillräckligt stark, yrkeskunskap. Yrkeslärarens yrkesmässiga identitet borde naturligtvis korrelera med den yrkesdisciplin läraruppdraget utövas inom, men det ska den också göra enligt lagen för att vara behörighetsgivande. (Läs essä om socialisering in till en yrkesroll.) Bland annat på basis av detta ser jag längre inga vettiga eller hållbara argument som talar för det, att yrkeslärare i vissa organisationer inte tillåts bedriva exempelvis företagsverksamhet inom branschen vid sidan om sitt lärarjobb, men det här ska jag återkomma till.

Är elbranschens grundläggande utbildning på rätt väg?

Från elbranschens företag har det länge riktats kritik mot att kvaliteten på de grundläggande utbildningarna försämrats i takt med att resurserna skärs ner. Främst har kritiken tangerat problematiken med överflyttandet av stora delar av utbildningen (och delar av kostnaderna för denna) till företagen genom inlärning i arbetet och olika andra praktikperioder http://www.sahkoala.fi/opiskelu/sahkotyoturvallisuus/fi_FI/Tyossaoppijan_ohjaus/
För de studerandes del är en god arbetsplatshandledning (också annan än den ovan nämnda) av betydande vikt för utvecklings- och socialiserningsprocess, men det är ett annat kapitel.

Idag kritiseras fakta vi står inför offentligt på den mycket accepterade branschtidningen Sähköala: http://www.sahkoala.fi/lehdet/tiinatopi/sm-kolumnit/kirjoitukset/fi_FI/Koulutuksen_laadulla_ei_ole_enaa_valia/
Tidigare har vi inom branschen länge kunnat stoltsera med kvalitativ utbildning, och elbranschen var långt in på 90-talet bland de få program vars yrkesmässiga grundutbildning var 3-årig, mot andra 2,5- och 2-åriga program inom bygg, metall etc. Det här har de flesta yrkesmänniskor inom branschen varit nöjda med, och åtminstone tidigare stolta över. Allt har sin tid ... 

Också vuxenutbildningens fristående examina har fått sig en känga eller flera. Åtminstone upplever jag från branschhåll, att den allmänna uppfattningen nu är den, att kvaliteten inte åtminstone längre generellt sätt är hög som åstadkoms. Utbildningsorganen har kritiserats från företagshåll och från organisationshåll, www.stul.fi , bland annat för förfarandet vid yrkesprovens examineringstillfällen där införskaffad kunskap påvisas och bedöms, och den förberedande utbildningen inför yrkesproven, http://www.oph.fi/utbildning_och_examina/yrkesutbildning/fristaende_examina/utbildning_som_forbereder_for_fristaende_examen och för att innehållet och kvaliteten i den förberedande utbildningen sannolikt varierar bland utbildningsorganen.

Inom elbranschen är det synnerligen viktigt att ha tillräcklig både teoretisk, praktisk och säkerhetsmässigt bagage i form av kunskap med sig REDAN när de första trevande stegen ut i arbetslivet tas. Inom branschen kan inte accepteras att resurserna för den grundläggande utbildningen och kvaliteten på denna ytterligare försämras.

Att se sanningen i vitögat

Av princip hade jag aldrig tänkt publicera upplevelseinlägg eller direkt personliga händelser här. Nu gör jag ändå ett undantag.

Hangö udd compr
Här, på Finlands sydligaste spets, vid Hangös yttersta udd upplevde jag att allting plötsligt blev väldigt enkelt. Enkelt, men stort.
När ögat når punkten där havet möter horisonten och höstbrisen smeker karga klippor, känns det plötsligt för mig omöjligt att låta bli att stanna upp ett tag. Till väster ligger Finska viken, och strax norrut Skärgårdshavet.  

I den stunden känns människans ego mycket liten i jämförelse med naturens om än idag lugna, vackra men mycket karga och väderbitna skepnad. Då höststormarna ligger på, är den här platsen inte alls lugn eller kanske särledes vacker, men nog så mäktig! Här utanför har många skepp förlist i storm och mörker.

Egentligen saknar jag ord att utrycka mig, men det gör kanske ingenting.
Det kändes, när jag stod här en stund i tystheten, som om jag plötsligt insåg sanningen, men sedan igen glömde vad det var jag egentligen insåg.

Hangö udd klippor compr 

Kick-off på höstens kurser och inlärningen!

Så var höstens första kurser igång med fart. Fast det alltid inför kursstarterna känns lite motigt och arbetsdrygt, så är jag än en gång glad att konstatera att lärararbetet och alla studerande alltid i gengäld ger mig så mycket mera tillbaka än min egen insats. Responsen visade igår att ett gediget förarbete för att främja en interaktiv och konstruktiv läroprocess verkligen är belönande, i första hand i inlärningsprocesser men också ur gruppdynamikens synvinkel. Genom att bara gå in och göra saker, på samma sätt som jag ofta naturligt gör som ledare av olika team i arbetslivet, visar sig vara ett mycket väl fungerande sätt att agera.  Gladast är jag över att studerande som kommer i kontakt med mig visade sig värdesätta och ha nytta av detta.

Mina kurser brukar alltid mer eller mindre omedvetet (och i misstag?) bli uppbyggda utgående från konstruktivism har jag märkt. Jag strävar till att teorin leder till orsak-verkan situationer, så att det som händer blir en konsekvens av (bl.a.) denna. Jag vill se mig själv i denna kontext, som en person som finns tillhands för att stödja och möjliggöra inlärning. I interaktion med verkliga situationer och omvärlden (framom att lära ut eller transformera saker) löses uppgift efter uppgift. Och mitt i allt har det bara skett, det som ska. Pang! Teorin ska följa inlärningen och arbetet med uppgifterna på ett parallellt verkande sätt, det är här det kan upplevas vara lite obekvämt, men det är just när denna tröskel överskrids som djupinlärning sker, inom området för den närmaste utvecklingszonen.

Igår fick jag genom ett visst tillfälle bekräftat (från flera håll) att det här fungerar. Jag fick också bekräftat att jag inte bara kan, utan jag SKA, fortsätta enligt samma mönster. Det här är för mig lugnande och bekräftande att ta del av och höra, från ett så stort antal studerande och även pedagogiska handledare. Just bara därför att det för mig är det enda helt naturliga och okrystade förhållningssättet till inlärningssituationer och skolan. Jag är lugn nu, eftersom jag tidigare varit undrande över min metod, och nu fick allting bekräftat. Därför vill jag skriva av mig, när allting plötsligt blev så ”jävla” rätt. Helt av sig själv!

Jag har ibland haft en disharmoni mig med själv, huruvida det är bra att kombinera mitt företagande med dessa läraruppdrag, men ser nu helt klart att rollerna inte står i konflikt med varandra, ens på något sätt. Tvärtom stöder en stark yrkeslivsförankring i en roll som sakkunnig expert undervisningen. Jag kan utgående från rätt lång och bred arbetserfarenhet både stödja, möjliggöra och handleda inlärningen. Kanske genom att sätta de absoluta primära kunskapsområdena i fokus, kanske genom att tillämpa situationskontext men ändå följande den gyllene tråden. Jag vet egentligen inte? Och kanske jag inte behöver veta ... kanske jag förstör det om jag vet.

Genom att jag i undervisningen har nära och interaktiv kontakt med människor i en direkt inlärningskontext utvecklas vice-versa den egna kunskapen och förankringen i ämnet, men i synnerhet den pedagogiska delen främjar den i arbetslivet verksamma sakkunnigas möjlighet att lyckas. Det här sker genom att skapa sig förståelse i mänskliga processer. Samtidigt inser jag (igen) att sann kunskap i ett ämne skapas då teorin och beståndsdelarna för ett specifikt område granskas utgående från de små detaljerna och de helt massor av olika frågeställningar som kommer upp då dessa granskas teoretiskt och praktiskt.

Till av ämnet berörda parter - samtliga - som läser det här, vill jag bara säga: tack för att ni gör det här möjligt.

Ännu ett citat ”Hjärtligt tack för igår! Olitte kyllä aivan harvinaislaatuisella tavalla oppimisen ytimessä!” (Riitta Larna 2014).
Niklas Rosenblad
Tfn: 040 718 5929
E-mail: niklas.h.rosenblad@gmail.com

© Niklas Rosenblad 2018. Created by MR MEDIA