niklas 2 resize
... är doktorand  (i pedagogik), lärare och företagare (i elbranshen). Det här är en yrkesblogg skriven utgående från dessa roller. 
Enligt min uppfattning är lärande en sociokulturell och socialkostruktivistisk aktivitet baserat på delaktighet, egen aktivitet, drivkraft och motivation. Men lärandet kan emellertid också kan vara hämmad av samma faktorer.
Min yrkesprofil och CV finns på LinkedIn. Jag driver också ett  mikroföretag som du hittar på Rosenblad.fi. Skriv mig ett e-post till niklas.h.rosenblad [at] gmail.com för att kommentera inlägg eller kontakta mig. Jag publicerar gärna dina sakliga (även kritiska) kommentarer om du så vill!
My motto:  Learning is more about meanings and motivation, about participation in an autentic social practice,  about the strive for mastery, and about the use of sociocultural artefacts . As  a community to practice within, or use of technical tools. It is less about one's individual intellect at a specific time.

Debatten om yrkesutbildningens problem leder vilse

I medieuppmålningen om yrkesutbildningens svåra situation blandas det friskt, och med vilseledande verkan, ihop päron och äpplen. Vanligast verkar vara att skylla på nya lagstiftningen när minskad lärarkontakt, vag handledning eller ”inkompetenta studerande” avhandlas i debatterna. Inte heller ovanligt är att hävda att reformen medför ökad mängd arbetsplatsförlagt lärande, tomma scheman och ökad mängd självstudier. Insikt och bakgrundskunskap om vilka element som påverkar vad lyser med sin frånvaro.  Ofta beskylls läraren för slentrianmässigt agerande eller studerande för inkompetens. Det är ledsamt att måla upp följder av finansieringsnedskärningar och massuppsägningar som föregått reformen med flera år och hundratals miljoner euro som reformens konsekvens. Reformen i sig handlar om tillgodoräknande av kunskaper, omskrivna examensgrunder, kombinerandet av ungdoms- och vuxenutbildningen under samma lag och förnyande av modellen som står som grund för den fortsatta finansieringen. Ingen av dessa saker är vare sig enskilt eller i kombination problematiska. Men då de kombinerats med en föregående, massiv finansieringsnedskärning blir utvecklingsarbetet och vardagen lidande. Nedan diskuterar jag kring varför jag tycker just detta är av betydelse, och om varför jag upplever att debatten just nu leder vilse.

Reformen i sig, när man ser på lag och förordning och de nya examensgrunderna, är tanken god och även för studerande på ett individuellt plan möjliggörande. Visad kompetens räknas som fullgod oberoende varifrån den lärts, individens villkor beaktas, studerandes och skolans autonomi är stärkt. Realiteterna är dock annorlunda och institutionella och regionala skillnader stora. Faktorerna som påverkar dessa möjligheter i praktiken är mångeggade. Elementen som underbygger orsakerna till att medierna (med YLE och HS i spetsen) nu lyfter fram unga med ”önskan att aldrig får ett arbete inom branschen” eller andra som ser studerande som ”livsfarliga” i sitt kommande yrkesutövande, är mera mångfacetterade än vad som går att förklara som ”utbildningsreformens fel”. Dessutom bygger dessa starka yttringar på enskilda individers och skolors misslyckanden. Kritiken rungar vasst medan lösningen som vår utbildningsminister nu verkar efterlysa är branschvisa lämplighetstest. Det här är att inskränka på individens möjlighet till utveckling. Det är att lika som en återgång till en förlegad människosyn konstatera personlighet som något statiskt. Och det är att kringgå de verkliga problemen.

Det mest avgörande stegen i nedmonteringsentreprenaden av yrkesutbildningen togs redan 2012 genom en rivstartad finansieringsmangel. Att en så kraftig finansieringsåtstramning på hundratals miljoner euro förelåg reformen med flera år har färgat reformen med en mörk nyans. Ur Finlands offentliga statistik går att läsa att åtstramningen startade samtidigt som antalet studerande inom yrkesutbildningen kraftigt ökade. Mangeln har för över hälften av utbildningsanordnarna pressat intäkterna mera än 12 %, för de som förlorat mest mera än en femtedel, 22 %. Av utgifterna yrkesutbildningsanordnarna bokför är 70 % lönekostnader (se t.ex. AMKE, 2017) och den samma har även varit den främsta posten för korrigeringar i balansräkningarna. Yrkesutbildningens finansiering kommer år 2018 att både mätt i pengar och köpkraft att vara mindre än 2009 års nivå. Samtidigt har antalet studerande inom yrkesutbildningen åren 2009-2016 ökat med 46 500 personer (uppgifterna tagna från Statistikcentralen 2017; AMKE, 2017) till totalt ca 330 000 personer. Detta tar sig till för den enskilda studerande till uttryck som bl.a. en minskad lärarnärvaro. Att först dra undan finansieringsmattan för att sedan försöka skapa förutsättningar att bygga något nytt har inom yrkesutbildningen setts som beklagligt och haft en lamslagande effekt. Konsekvenserna syns nu tydligt och resultatet borde dock på inget sätt vara överraskande. Men lösningen finns inte bakom lämplighetstest eftersom yrkesinstitutens fortsatta finansiering och kommande utbildningslov beror på hur väl studieplatserna uppfyllts. Redan utan lämplighetstest har många skolor problem med att fylla upp lediga studieplatser. Den negativa rapporteringen kring yrkesutbildningen gör det inte lättare för de parter denna innerst berör.

Behovet särskild handledning inom yrkesutbildningen är lika uppenbart som utbudet är obefintligt. Specialundervisningsbehov både inom gemensamma- och yrkesinriktade ämnen ökar. Som exempel taget ur Finlands officiella statistik: år 2004 var antalet studerande i specialundervisning 12 500 till antalet. År 2015 var de 22 000 och av 122 200 nyantagna studerande [i yrkesutbildningen] utgjorde specialstuderande 18 % (17 % kvinnor och 19 % av män). Av dessa deltog 83 % [sic!] av specialstuderande i samma undervisningsgrupp som de övriga studerande. Detta är en tvungen sak, för speciallärare eller handledare med specialpedagogisk uppgiftsbeskrivning, för att inte tala om specialyrkeslärare, är verkligen inte överrepresenterade bland yrkesskolornas personal. Inom den grundläggande (grundskole-) utbildningen (2017) fick ca 17,5 procent av eleverna intensifierat eller särskilt stöd, fördeladet över 54 300 elever (9,7 %) inom intensifierat stöd och 43 100 elever (7,7 %) med särskilt stöd. Baserat på tidigare trender kan ses sannolikt att majoriteten av studerande som haft svårigheter med skolans kunskapssyn i grundskolan senare inleder studier vid yrkesutbildningen. De ungdomar som tyngs av skolans stämpel av inlärningssvårighet har ofta fått den under de tre sista åren i grundskolan genom högstadiet (se mera t.ex. Pirttiniemi, 2004). Det är lätt att här få bilden av att ungdomar med dessa stämplar har ”hamnar” i yrkesskolan, inte väljer den. Men faktiskt också andra har valt! Det är också lätt att glömma bort att denna statistik även innehåller högintelligenta och begåvade individer som av olika orsaker tagit avstånd från skolans kunskapssyn, och kanske i synnerhet protesterar mot metoder som används för att identifiera och bedöma kunskap. Dessa individer som verkligen intresserar sig för sin bransch och har både motivation och förutsättningar att genom kommande mästerskap väl profilera sig, glöms nu i debatten bort. Att för unga möjliggöra individuella studiestigar, tillgodoräknad kunskap, samarbete med arbetslivsautentiskt kontext och kontakt till företag är bra. Men insatser och domän för specialstuderande måste  också beaktas. Lagstiftningen i sig har på inget sätt förutsatt att lärandet ska ske genom självstudier!

Det är resursnedskärningen bland lärare och handledare kombinerat med obefintliga eller illa fungerande system för handledning och specialpedagogiska insatser förankrade i den verkliga praktiken som leder till problem. Addera denna kombination till outvecklade verktyg för schemaläggning utgående från individuella utvecklingsplaner (den lagstadgade benämningen är PUK) och ljuskäglan faller på problemen vi kan se idag. Om reformens budskap skulle tolkas som lagstiftningen och förordningarna är skrivna kunde den leda till att rätt individ placeras i rätt grupp, där rätt mängd arbetsplatsförlagt lärande, specialpedagogiskt riktade insatser, lärarstödd undervisning eller självstudier implementeras, schemaläggs och uppföljs. Skolorna behöver resurser för att möjliggöra individualiserade studiestigar, forma pussel av lärandedomän, och erbjuda rätt riktade stödåtgärder, för alla studerande. Att göra detta kan väl inte vara billigare än, att som tidigare, låta bli?

Genom reformer har skolans autonomi stärkts, hur schemaläggning och resurserna för närundervisning fördelas och utbildning verkställs är alltså upp till utbildningsanordnarna. Det är också upp till dessa att fördela kostnaderna mellan utrymmen, administration och pedagogik på ett vettigt sätt. Under samma autonomi lyder besluten om mängden lärande som ses behövas för att uppnå tillräcklig kompetens för att kunna avlägga yrkesprov, och mängden närstudier som krävs för olika ämnessystem. De ledsamma fall medierna lyfter fram genom förkrossande kritik är i de flesta fall de mest sorgliga exemplen. Att dessa får en överordnad betoning i medierapporteringen gör att yrkesutbildningens rykte ytterligare försämras. Därmed monteras också möjligheterna att lyckas för de yrkesinstitut och framför allt de studerande som fortfarande sköter sig sakta ner.

Satsa resurser på individuell handledning och välriktade insatser för byggande av system för handgriplig och riktad kontakt med studerande i yrkesutbildningens olika splittrade domän. Snickra om finansieringen så att den möjliggör kontinuitet istället för att skjuta in pengar i en diversitet av projekt som binder resurser snarare än frigör sådana. Då kunde man komma oändligt mycket längre än genom exempelvis dessa nu föreslagna lämplighetstest.


Niklas Rosenblad
Tfn: 040 718 5929
E-mail: niklas.h.rosenblad@gmail.com

© Niklas Rosenblad 2018. Created by MR MEDIA