Niklas R resized 8 2019
... är doktorand  (i pedagogik), deltidsföretagare. Tidigare har jag varit yrkeslärare. Det här är en yrkesblogg skriven utgående från dessa roller.
Min yrkesprofil finns på LinkedIn. Deltid driver jag ett mikroföretag som du hittar här: Ingenjörsbyrå Rosenblad.
Skriv mig gärna ett e-post om du vill ha kontakt!
---
… is a PhD candidate (in Eucational Sciences) and a part-time entrepreneur. Earlier, I used to be a VET-teacher. This blog is mainly is written based on these roles.
My professional profile You can find on LinkedIn. Part time I run an engineering micro-agency, that can be found here: Ingenjörsbyrå Rosenblad. 
Please, just send me an e-mail if you want to get in contact!



 

HSP - glädjen, ängsligheten, tårarna. Allting

För mig var det, för att citera Pettson i sagan om Pettson och Findus, som ”när man drar upp gardinen en solig sommarmorgon” då jag för ett tag sedan läste om högkänsliga personer (HSP) av Dr Elaine N. Aron. Precis så där är det ju som det alltid varit! Inte så, att jag tycker att jag skulle vara särdeles observant för de små detaljerna som ingen annan ser. Inte heller så att jag skulle vara särbegåvad inom någonting speciellt, ganska jämntjockt däremot med begåvningen är det väl, eller -tunt – hur man nu vill ta det. Kanske snarare då obegåvad inom mycket. Jag tycker också däremot nog att jag lär mig ganska långsamt, men reflekterar djupt och ser logiska mönster i de mesta sammanhang och situationer. Jag vill och måste förstå för att lära mig, men när jag lärt mig då kan jag. Annars vill jag inte lära mig (och då lär sig ingen). Men högkänslig mest därför att jag känner så mycket och så djupt. Och speciellt därför att jag knappast tål någon som helst obefogad kritik, åtminstone inte högljudd. Då gråter jag, drar in mig i mig själv i min tystnad och försvinner. Ibland senare exploderar. Jag gråter vanligtvis mycket. Och då jag lipar över orättvisor, mobbning, över människors öden, till och med över Saltkråkan tillsammans med barnen. (Begravningar är ett skilt kapitel som inte ens kan nämnas här.) Dessa ovan nämnda är oftast allmänt acceptabelt och hanterbart också. Mera utmanande, eller åtminstone komplext, blir det då gråten kommer vid kritik från överordnade eller i andra sk. rangordnade situationer, exempelvis möten eller utbildningstillfällen. Då det hettar till, för att jag känner så att det brinner. I medvind däremot är glädjen nära inpå euforisk och känslan av att lyckas ger styrka. Det är detta jag skriva några rader om nedan.

För att undvika att utmärka sig eller råka in i konflikter finns det olika av mig väl utprövade och inarbetade system. Ibland måste man eller förväntas man ta sina konflikter, det är okej. Men det är också så, att det bland blir det för mycket. Åt skogen för mycket, att ständigt anstränga sig till det yttersta av rimligheter bara för att göra rätt, och för att vara duktig. Framför allt att INTE göra FEL. För gör man FEL, finns det ingen övre gräns för arbetsinsatsen att återställa felet. Felet brukar ibland ställa till det för andra, och det är det värsta, och för mig själv blir denna insikt till något – just då – fullständigt oförlåtligt. Av detta lider familj, kolleger och jag själv. Det känns ibland neurotiskt att hela tiden vara översamvetsgrann, och att hela tiden inse och avväga konsekvenserna för olika handlingar. Att hela tiden sträva till att åtminstone inte andra ska bli lidande för mina misstag. Att ständigt sträva till perfektionism och att inse hur bra något skulle kunna göras. Att förväntas framstå som extrovert och utåtriktad. Men att innerst inne vara så blyg, att det är svårt att komma in i ett klassrum ens. I organisationen går detta också ut över teammedlemmar, underordnade, överordnade. Ja många. Som HSP är det därför, eller har varit för mig åtminstone, att prata om det här så att flera av de närmaste kollegerna känner till hur det kan kännas. Och om jag sårat någon, så passar jag på att skriva förlåt även nu och här!

Då det inte går att tillfredställa alla – och det går det ju ofta inte! - så kommer det kritik. Kritik går (efter åratal av övning) bra att ta om den är befogad och sakligt framförd. Men om det är orättvist riktat och förpackat i en onödigt kraftig form, ja då kan den bryta ner en totalt. Den kan få en att överväga att upphöra med företagsverksamheten. Att överväga att byta yrke. Att grunna dagar i sträck. Att få stora skälvan. Men bara man försöker hårdare, så går det nog. Och sedan då man igen svär och biter ihop så brukar det oftast ordna upp sig, märkligt nog. Men om det ändå trots det inte riktigt går så bra, ja då är allting mörkerlagt. Likasom ett transformatordistrikt som slagits ut av en storolycka. Då kommer darrningarna, ångesten, ilskan, ängsligheten och tårarna, Helvetet och Allting. Det är oftast först då som orättvisorna och övertrampen brukar få gensvar. Svaret kan bli vasst, eftertänkt och riktigt välriktad. Aldrig någonsin fysiskt, men det kan åstadkomma sveda och värk ändå.

Det går inte att vara alla till lags. Ibland gör man fel, och det är mänskligt. Ibland går det att tillfredställa de flesta, och ibland går det inte att göra nästan någonting rätt alls (i andras ögon). När det kreativa bubblar och nya idéer föds, finns det också risker. Där gäller det att hitta någon moralisk våg, exempelvis försöker jag med att endast 40 % av slutprodukten får vara kreativt nytänkande. 60 % måste vara beprövade metoder och standardiserade lösningar. Vågen kan ställas om vid behov. Jag lärde mig, att vissa saker ligger helt enkelt utanför ens förmåga, makt eller möjlighet att påverka. Jag måste ändå tänka på det här alla dagar, och ständigt intala mig att det är så. År av övning har väl burit frukt, och samhället, alla misstag och naturen har säkert jämnat ut kreativiteten, känslorna och temperamentet en aning. En handledare jag haft har fått mig att inse att den ofta nästan övermäktiga blygheten kan vändas till styrka, och att blygheten ger utrymme till andra människor i rummet att verka och existera.

Då jag ser på mina barn, upplever jag ändå allting igen, och igen. Både i glädje och i tårar. Ni andra som känner igen er. Håll ut och acceptera er själv. De ägon som inte gråter, kan inte heller se (ordspråk någonstans ifrån). Det gäller alltså att lära sig acceptera osäkerheten, bejaka livet och sig själv som människa. En som känner, ser, upplever, förstår mycket och reagerar väldigt starkt - innanför. Känslighet upplevs väldigt olika.

Hur högkänslighet upplevs och accepteras är starkt bundet till kultur. Kulturen är i omvandling och detta sker som konsekvens av att människan, individen och samhället kontinuerligt utgör kulturen (och tvärtom). I vissa kulturer är det en fin och värdefull sak att ha tendenser till HSP. Men som Finländsk man i den rådande kulturen, har det inte åtminstone jättelänge varit helt acceptabelt varken att vara högkänslig eller att gråta. Nu vill många i samhället bidra till att det sker en ändring till det bättre. Då jag gick i grundskolan på 80-90 –talet, var det inte riktigt OK att som pojke gråta. Då trodde jag ofta att någonting var fel med mig. Jag trodde det faktiskt ännu rätt långt in i vuxenlivet, tills jag insåg att det inte alltid kan vara så som fallet är. Nu har jag insett sanningen, och jag accepterar mig som jag är. Mera i medvind, mindre i motvind. Men jag kan glädjas och skratta fullt ut, men också gråta mycket förtvivlat. Jag har lärt mig reflektera över om problemet är mitt eller någon annans, och detta har hjälpt. Och även med ont i maggropen tar ju livet sig vidare, när det äntligen klarnade vad det beror på!

Niklas

Niklas Rosenblad
Tfn: 040 718 5929
E-mail: niklas.h.rosenblad@gmail.com

© Niklas Rosenblad 2018. Created by MR MEDIA