Niklas R resized 8 2019
... är doktorand  (i pedagogik), deltidsföretagare. Tidigare har jag varit yrkeslärare. I hjärta och själ är jag det fortfarande. Det här är en yrkesblogg skriven utgående från dessa roller.
Min yrkesprofil finns på LinkedIn. Deltid driver jag ett mikroföretag som du hittar här: Ingenjörsbyrå Rosenblad.
Skriv mig gärna ett e-post om du vill ha kontakt!
---
… is a PhD candidate (in Eucational Sciences) and a part-time entrepreneur. Earlier, I used to be a VET-teacher.  By heart  and soul I still am. This blog is mainly is written based on these roles.
My professional profile You can find on LinkedIn. Part time I run an engineering micro-agency, that can be found here: Ingenjörsbyrå Rosenblad. 
Please, just send me an e-mail if you want to get in contact!



 

Hundar, datorprocessorn, lobotomi och ungdomens förfall

Bland många pedagogiska läror och annan "biblisk" skrift är det väl över 100 år sedan behaviorismens uppgång genom Ivan Pavlov med sina hundar, och vad allt det nu var. Och många år sedan dess fall. Kvar står ett flertal funktioner i samhället, skolan och företagen som ett resultat av teorierna som trollades och trixades fram. En sak är exempelvis det, att det fortfarande tillämpas piska och morot (förstärkning, betingning, m.fl.) som verktyg för att ”åstadkomma” ett ”önskvärt” resultat av ett misslyckande eller ett lyckande. 
Sorgligt.

Behaviorismens forskning baserar sig på försök med hundar, råttor och duvor bland andra. Resultat analyserades på basis av hur dessa stackars djur reagerade på olika påhitt. Trots detta utgick man från att teorin var ”läran om människan”, men man hade forskat i djurens reaktion, reflex, instinkt och förmågan att lära sig. Det begränsade sättet att se på människan som rådde den tiden ska försvaras med att det rådde en radikal fixering i att studera människans själsliv. Därifrån ville man inom forskningen ta avstånd genom att skapa mätbar exakt data och testning av olika hypoteser. Så småningom ledde det här vidare. Kognitivismens syn på människan var att tanken är isolerad hos individen, och hennes sociala samverkan där hon existerar, interagerar och verkar kunde uteslutas. 
Ja ja.

Människans hjärna liknades nu ungefär vid en processor som tog emot information, bearbetade den och skickade den vidare till någon utsignal som resultat. Algoritmen gick att ändrå på genom olika pedagogiska metoder och annan lobotomi. Det kunde vidare konstateras att vid ett skede är människans utveckling och intelligens (?) fulländad. Den hade alltså kommit till en ändpunkt. Ett känt argument inom dåtida psykologi lät: ”First, we view the human as a processor of information”. Det här var i Amerika, uttryckt av Donald Norman och året var 1969. Och vi har fortfarande ordspråken ”Själv är bästa dräng”, som syftar till samspelets negativa karma.
Like Whaat!

Nå ja, det här är ingen vetenskaplig text och det är inte meningen att försöka skapa rättvisa i olika teorier, som ändå i grund och botten har lett till något bättre var och en. Närmast kan väl de olika perspektivens uppgång och fall ge en fingervisning i hur beteendevetenskapen färgas av trender och hur synen på verklighet och sanning ändrar över tid.

I polemik till den humbugen och häxläran som rådde, ville man i den moderna vetenskapen sträva till metodisk exakthet och verifierbar data. Följden blev högst antagligen en övertro, vilket kom att resultera i det till synes sneda och alltför mycket förenklade sättet att hantera människans ”beteende”. Senare märkte någon att vi att vi har en hel rad med sinnen. Vi var en sorts holistisk typ med huvud, kropp och känslor, tankar och en röst.
Samspel, sociokulturell samverkan, känslotillstånd, inkludering eller exkludering, ja allt det där som i högsta grad påverkor vårt sätt att tänka och agera. Det förstod vi i det postmoderna samhället mycket på grund av Vygotskij. Han var förresten ryss. Han diskuterade runt den närmaste utvecklingszonen, det sociokulturella synen på människan och sådant. Han dog som ung 1934, alltså före datorprocessorteorin om människan!
Että miten h .... Hups, oj då.

Men! Ur ett sociokulturellt perspektiv förstod forskare också annat. Vi lät till och med införstås i att människans utveckling inte är fulländad, utan i ständig förändring. Vi kunde av Roger Säljö i början av vårt millenium läsa att samtalet kanske är en länk mellan tanke och språk. Och tanken kan i ett avseende existera utanför vår hjärna om tanken är ett kollektivt resultat av samspel och dialog.
Okej. We are slowly getting there! 

Inom ungdomspedagogiken har vi på senare tid nu också förstått en (till) viktig sak! Om man skriver en text, så kommer texten inte att säkra oss någonting om tankeverksamheten hos den som skrev. Inte heller kan den just därför berätta oss mycket om den autentiska kunskapen i ett provsamanhang. Det enda vi kan läsa är det som står skrivet, men det är ett resultat av hur bra den som skrev kunde skriva. Det finns ju de som kan tänka, men inte skriva. (Och så finns de ju de som kan skriva men inte tänka ...) Vi har förstått måste vi tänka längre, och att ett prov inte kanske alls mäter kunskapen hos den som tentar. Den kanske berättar hur bra (eller dålig) den som skrev provfrågorna var på att skriva dem. Den kanske också berättar någonting om tankeprocessen och den reflektiva förmågan den som skrev frågorna hade just då. Men inte mycket annat. Ja datumet, kursen och namnet nog, den fysiska närvaron just då förståss.
En sak till ännu. En filosofisk grej.

Men den har däremot inte ändrat mycket över tid. Redan Aristoteles och dom i det antika Grekland förfasade sig över ungdomens förfall. Det gör vi också fortfarande tusentals år senare. Ähh ... Också den myten är det nu dags att bryta!